Generationsskepp
Finns det något mer spännande än rymdskepp och rymdresor? På senare år har vi upptäckt ett antal exoplaneter utanför solsystemet, somliga som möjligen skulle kunna härbärgera liv. Proxima Centauri är på sina 4,2 ljusår bort vår närmaste stjärna. Det är en liten bit. Den snabbaste rymdfarkost mänskligheten hittills byggt är sonden New Horizons som färdats i 58,536.67 km/h (!) och därmed skulle det ta omkring 84 000 år för denna farkost att nå Proxima Centauri. Inte riktigt som att flyga Kessel Run på tolv parsec, kompis!
Raketpionjären Robert H Goddard formulerade 1918 en teori om hur en interstellär ark skulle kunna överbrygga såna här gigantiska avstånd, kanske med besättningen bevarad ombord genom någon form av avstängd animering, liggande i mänsklig dvala. De farkosterna är vad vi kallar generationsrymdskepp. Här bjuder vi på sju boktips på just det temat.
Den brittiska författaren Brian Aldiss var inte först med att skriva science fiction på temat, men väldigt tidig och definierade under science fiction-litteraturens gyllene era de flesta av undergenrens typiska ingredienser. Här lever folk ett jägar- och samlarliv i förfallna, överväxta korridorer - helt omedvetna om vilka de är och var de egentligen befinner sig. Gamla tabun bryts när en liten grupp av dem beger sig till en annan, okänd del av deras instängda värld - den beryktade Fören.
En riktig SF-klassiker. Ett enormt cylinderformat objekt har trängt in i solsystemet och verkar vara på väg att störta rakt in i solen. När en grupp astronauter bordar farkosten finner de spår efter en främmande civilisation som är långt överlägsen vår egen. Alla strukturer på insidan är mystiskt oåtkomliga och enbart ett slags korsning mellan djur och maskin rör sig gåtfullt mellan dem. Det finns däremot inga tecken till att deras herrar skulle vara ombord.
Här berättar en AI historien om besättningen och deras resa ombord på ett generationsskepp med sikte på Tau Ceti. De är inne på sjätte generationen nu och med bara ett par år kvar till ankomsten har de inte bara hunnit krympa utan även tappat i kunskap, och kanske även intelligens. Den unga Freya beger sig ut på vandring genom skeppets olika delar och upplever hur missnöjet jäser. Problemen måste emellertid lösas innan de når sin destination.
Rymdskeppet Leonora Christine och hennes femtio man starka besättning ska färdas till en planet trettio ljusår bort. Man når ljusets hastighet, tiden i universum rusar i väg men besättningen ombord åldras enligt den gamla vanliga subjektiva mallen. Men ett interstellärt dammoln skadar skeppet, och det finns ingen möjlighet att hejda hastigheten. Årtusenden och galaxer rusar förbi, skeppet störtar mot själva tidens slut. Finns det något sätt att stoppa denna intergalaktiska vansinnesfärd?
Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, bör kanske inte läsas som en vanlig spänningsroman, utan mer som en dikt och en betraktelse över människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Vi svenskar var snabba på bollen med det här tidiga generationsskeppsverket, som både filmats och satts upp som opera. En liten spoiler är att det kanske inte kommer gå så bra för passagerarna.
Här handlar det inte om resan, utan om vad som kommer efteråt. Paradis-1 är mänsklighetens första djuprymdskoloni och den har tagit emot tusentals bosättare. Men en dag tystnar hela samhället. Rymdskeppet Artemis skickas att undersöka saken, men besättningen har svårt att ana vilka fasor de kommer upptäcka.
Även den här romanen behandlar hur det kan gå efter ankomsten, den här gången nere på en märklig planet. Fjorton människor kommer till den Delmark-O. De har inget gemensamt annat än önskan att börja ett nytt liv. Vad värre är så vet de inte varför de befinner sig på den nya världen, eller ens om det finns något sätt att ta sig bort därifrån. När det första mordet begås börjar de bli nervösa.