Arthur C Clarke är död

Science fiction-författare är alltid redo att resa i fantasin, vilka svårigheter som än måste övervinnas. Arthur C Clarke var inget undantag. 1951 reste han till Mars, i akt och mening att å mänsklighetens vägnar kolonialisera den röda planeten. Sådana väldiga drömmar måste byggas med hjälp av teknik, ty den urgammal marsianska civilisationen med städer och kanaler som melankoliskt speglade den avlägsna solens sken hade visat sig vara sällsamt fel. Yttemperaturen på planeten, sade astronomerna, som under 1900-talet fått allt större och större teleskop och ökat sitt vetande om solsystemet och universum, växlar dramatiskt mellan dag och natt och sommar och vinter - extremvärdena är ca -130 och +20 grader. Södra halvklotet utgörs av urgammalt kraterlandskap, norra är mer likt en blåsig polaröken. Sandstormar med hastigheter upp till 60 sekundmeter är inte ovanliga, och ibland sveps hela planeten in i ogenomskinliga stofthöljen under flera månader.

Men, sade de teknikoptimistiska science fiction-författarna, ingenting är omöjligt. Antingen förändrar man med hjälp av genetisk ingenjörskonst själva människan så att hon passar in i den främmande miljön. Eller så förändrar man hela planeten så att den formas efter människan. Den senare idén var mer storslagen och dramatisk, och så fick det bli. Metoden kom att kallas terraforma.

Arthur C Clarke är den store Marsresenären under denna tid, han landsätter romanfigurer från jorden på planeten och grundar de första kolonierna. I romanen "The Sands of Mars" bor människorna i syretält stora som fotbollsplaner, och man har till all lycka funnit marsianska växter som trivs i det karga klimatet och börjat odla dem för att på så sätt öka syrehalten i atmosfären. Men när hemplaneten jorden börjar trilskas och tycker att det kostar för mycket pengar att skicka utrustning och människor till Mars och börjar prata om att stänga hela Marskolonin, då flammar upprorsandan bland marsinnevånarna och man bestämmer sig för att klara sig utan moder Jord. Likt erövringen av Nordamerika sprider sig människan över en ny kontinent, en hel planet, och det nya evangeliet hon har med sig är tron på vetenskap och teknik, och sin egen förmåga att styra sitt öde med hjälp av sunt förnuft.

Att läsa "Sands of Mars" i dag går alldeles utmärkt, men det är uppenbart att utopiska teknikdrömmar är en sak, vardagsliv en annan. Könsrollerna är en blåkopia på författarens femtiotal, trots att man har tagit en helt ny värld i besittning och har alla möjligheter att börja på nytt från grunden. Men icke. Det är män och idel män som vetenskapar och räknar och bygger och uppfinner. Det finns en kvinna med i handlingen, ty Clarke tyckte nog att en liten love-story hör hemma även på Mars, men kvinnan i fråga jobbar med någon mindre viktig administrativ syssla, och hennes hjärtas utvalde går runt och grubblar på hur han ska kunna försörja henne när de så småningom skaffar barn och familj. Intet nytt under solen, där alltså. För övrigt verkar hela Mars vara befolkat av trevliga brittiska gentlemän som alla har legat på Oxford eller Cambridge och med saknad tänker på cricket och whisky och annat som de tvingas försaka i den nya sköna världen.

Måhända säger det mer om Clarkes samtid än om Clarke själv. Måhända säger det en del om hur svårt det är för science fiction-författarna att se samtiden genom framtidens glasögon.
(Fotnot: På nittiotalet kom en rejäl förskjutning närmare människan och hennes sätt att organisera sitt och sina medmänniskors liv, framför allt Kim Stanley Robinsons Red Mars, Green Mars och Blue Mars.)

Det finns en annan, motsägelsefull och överraskande sida i Clarkes författarskap. I novellen ”Sentinel”, som han skrev ungefär samtidigt som ”Sands of Mars”, befinner sig berättarjaget på månen. Han lagar frukost åt sina kolleger (inte heller på månen finns det några kvinnor), som är ute och hoppar runt i sina rymddräkter och utför rutinsysslor. Något glittrar plötsligt till i den fjärran månbergen. En solreflex. Eller något annat. Men vad? Nyfikenheten är väckt, och en tvåmansexpedition ger sig av och bestiger bergen. På en platå i det fullständigt sterila och öde månlandskapet står ett pyramidliknande, kristalliskt föremål, dubbelt så hög som en människa. De har funnit en utomjordisk artefakt på månen. De försöker öppna den, men förstör den i stället. Berättarjaget inser att artefakten var en sorts automatisk fyr. När de tystade den, signalerade mänskligheten sin existens till dess avlägsna skapare.
Mänskligheten måste förbereda sig för nästa steg i sin kosmiska utveckling. Kanske kan vi bara gå vidare och överleva genom att upphöra att vara människor. Kanske har vi människor just lämnat barnstadiet och måste växa upp.
”The Sentinel” låg förstås till grund för Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Men temat återfinns i flera av Clarke allra bästa böcker – A Childhood’s End, The City And the Stars och Rendezvous with Rama; teknik och transcendens möts och vår bild av oss själva som människor måste omvärderas.

Arthur C Clarke var övertygad om att teknik inom sig bar fröet till att skapa en värld i fred och frihet för människan. Han skildrade det i sina noveller, romaner och faktaböcker. Men har var också en originell tänkare, som grubblade över människosläktet med universum som fond. När science fiction-genrens litteraturhistoria skrivs kommer ett långt kapitel att bära Arthur C Clarkes namn. Kanske står det en monolit och glänser i solljuset på någon av månens alla berg och väntar på att vi ska försöka öppna den.

Vila i frid, Sir Arthur!

Några basfakta. Arthur C Clarke föddes 1917. Han blev berömd för sina noveller och romaner, men fick också rykte om sig att veta det mesta om framtiden. 1945 förutsåg han att ett nätverk av kommunikationssatelliter skulle sväva i geostationära omloppsbanor runt jorden i framtiden, och hans visioner om utforskningen av rymden har inspirerat vetenskapsmän, NASA, författarkolleger och till exempel Gene Roddenberry när han skapade Star Trek.

Ett ofta citerat påstående av Clarke är: ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic”; vilket ju på ett plan kan karakterisera hela hans författarskap.

Att läsa. En stor del av Clarkes böcker har genom åren översatts till svenska, men inget förlag håller någon av hans böckerna i tryck. Försök på bibliotek eller antikvariat. På engelska rekommenderas framför allt de titlar som nämns i texten ovan – A Childhood’s End, The City And the Stars och Rendezvous with Rama. Även Collected Stories (med novellen ”The Sentinel”) hör hemma på sf-hyllan, liksom romanversionen 2001 – A Space Odyssey och The Fountains of Paradise från 1979 samt The Songs of Distant Earth (1986). De senaste åren skrev Clarke trilogin Time’s Eye tillsammans med Stephen Baxter; tre mycket underhållande och tänkvärd tidreseromaner.