Dystopi versus utopi - tidsandan
Publicerad: Lördag, 1 december 2012, Skribent: Maths Claesson
Börsrapport från Sf-bokhandeln:
“Nedgången för vampyrer fortsätter och ännu syns inga tecken på återhämtning efter All Time High för ett par år sedan. Zombiertrenden utvecklas svagt, men vi vill varna för ett stigande inflationstryck på levande döda. Efterfrågan på klassisk varulv är fortsatt obetydlig, medan romantisk varulv är uppåt (om än från en låg nivå). Skräckgenren som helhet har en starkt vikande tendens. Marknaden för alver och orcher står och väger. Däremot märker vi ett extra stort fokus på världar med lågintensiv magi och väldigt många huvudpersoner för läsaren att hålla reda på. I sf-genren ser en viss rekyl uppåt för robotar, androider och AI-intelligenser samt för kolonialiseringen av vårt solsystem. Trenden för totalitära, framtida samhällen skildrade i första person av en kvinnlig huvudperson som tvingas till svåra val och omöjliga uppgifter är fortsatt mycket stark.”
Ingen kommer undan de marknadsekonomiska makterna, inte ens varelser och väsen som icke är. Inte heller dystopier. Aldrig förut har civilisationen (nästan) gått under på så många olika (men bara skissartat antydda) sätt. Aldrig förut har totalitära samhällen förtryckt medborgarna så underhållande.
Vad säger Zeitgeist om dystopigenrens bestående popularitet? Speglar Hungerspelen, Divergent och andra dystopiska romaner, filmer och spel unga människors vånda och oro för framtiden? Rädslan för miljöförstöring, konsumtionssamhället och känslan av att ständigt vara övervakad? Eller är allt det mörka i själva verket en för psyket frigörande metafor för helvetet i high school eller högstadie och gymnasium?
Ja. Och nej. Mest nej.
Jag har under årens lopp i Sf-bokhandeln blivit alltmer skeptisk till behovet att förklara varför jag själv eller kunder eller andra läser det ena eller det andra. Varför, frågar farfar eller morfar mig bakom kassan med barnbarnets önskelista i handen, läser Leia sådant här? Men hon tillfrisknar kanske när hon blir större, i vuxen ålder, tror du det? Vilken sorts människor är det som handlar här? undrar studenten som skriver uppsatser i litteratursociologi. Och varför? Och hur mår dem, egentligen? undrar frilansjournalisten som söker ämnen till artiklar som går att sälja.
Om John Ajvide Lindqvist släppt en ny bok, handlar det om allas vårt behov av skräck. När Sagan om ringen var som störst handlade om verklighetsflykt, om längtan bort. Och när det gäller dystopier är det läsarnas rädsla för framtiden som ska tolkas och sättas i ett samtida sammanhang (jag har dock ännu inte stött på någon som undersöker orsakerna till den romantiske varulvens popularitet).
Jag har ett betydligt mer fyrkantigt svar. Det är roligt att att läsa. Det är alltid roligt att läsa, särskilt episka berättelser med varelser och händelser från myt och legend och berättarstrukturen som har hållit i tusentals år och saknar bäst före-datum. Ensam mot alla på omöjligt uppdrag. Ge mig av och upptäcka världen och min roll i den. Och så vidare.
Spännande fortsättningen följer!
“Nedgången för vampyrer fortsätter och ännu syns inga tecken på återhämtning efter All Time High för ett par år sedan. Zombiertrenden utvecklas svagt, men vi vill varna för ett stigande inflationstryck på levande döda. Efterfrågan på klassisk varulv är fortsatt obetydlig, medan romantisk varulv är uppåt (om än från en låg nivå). Skräckgenren som helhet har en starkt vikande tendens. Marknaden för alver och orcher står och väger. Däremot märker vi ett extra stort fokus på världar med lågintensiv magi och väldigt många huvudpersoner för läsaren att hålla reda på. I sf-genren ser en viss rekyl uppåt för robotar, androider och AI-intelligenser samt för kolonialiseringen av vårt solsystem. Trenden för totalitära, framtida samhällen skildrade i första person av en kvinnlig huvudperson som tvingas till svåra val och omöjliga uppgifter är fortsatt mycket stark.”
Ingen kommer undan de marknadsekonomiska makterna, inte ens varelser och väsen som icke är. Inte heller dystopier. Aldrig förut har civilisationen (nästan) gått under på så många olika (men bara skissartat antydda) sätt. Aldrig förut har totalitära samhällen förtryckt medborgarna så underhållande.
Vad säger Zeitgeist om dystopigenrens bestående popularitet? Speglar Hungerspelen, Divergent och andra dystopiska romaner, filmer och spel unga människors vånda och oro för framtiden? Rädslan för miljöförstöring, konsumtionssamhället och känslan av att ständigt vara övervakad? Eller är allt det mörka i själva verket en för psyket frigörande metafor för helvetet i high school eller högstadie och gymnasium?
Ja. Och nej. Mest nej.
Jag har under årens lopp i Sf-bokhandeln blivit alltmer skeptisk till behovet att förklara varför jag själv eller kunder eller andra läser det ena eller det andra. Varför, frågar farfar eller morfar mig bakom kassan med barnbarnets önskelista i handen, läser Leia sådant här? Men hon tillfrisknar kanske när hon blir större, i vuxen ålder, tror du det? Vilken sorts människor är det som handlar här? undrar studenten som skriver uppsatser i litteratursociologi. Och varför? Och hur mår dem, egentligen? undrar frilansjournalisten som söker ämnen till artiklar som går att sälja.
Om John Ajvide Lindqvist släppt en ny bok, handlar det om allas vårt behov av skräck. När Sagan om ringen var som störst handlade om verklighetsflykt, om längtan bort. Och när det gäller dystopier är det läsarnas rädsla för framtiden som ska tolkas och sättas i ett samtida sammanhang (jag har dock ännu inte stött på någon som undersöker orsakerna till den romantiske varulvens popularitet).
Jag har ett betydligt mer fyrkantigt svar. Det är roligt att att läsa. Det är alltid roligt att läsa, särskilt episka berättelser med varelser och händelser från myt och legend och berättarstrukturen som har hållit i tusentals år och saknar bäst före-datum. Ensam mot alla på omöjligt uppdrag. Ge mig av och upptäcka världen och min roll i den. Och så vidare.
Spännande fortsättningen följer!