Med Lovecraft i Gamla stan
Jag undrar lite i mitt stilla sinne hur jag ska kunna upprätthålla någon slags journalistisk neutralitet men inser raskt att det inte är någon idé och inleder med att fråga varför Lovecraft är så bra. Mattias och Martin behöver inte fundera alls utan svarar snabbt att det är hans kosmiska perspektiv på skräcken som gjort honom till en sådan legendomsusad inspiration för så många författare. (King, Gaiman, Lumley, Barker för att bara nämna fyra.) HP Lovecrafts inflytande sträcker sig dessutom långt utanför bokförfattandets universum, hans visioner om sovande gudalika entiteter som inte bryr sig det minsta om människans dagslände-existens har lämnat spår i alltfrån rollspel till tv-serier. Illithiden i D&D kan vi ju till exempel nämna som en mer lättspårad figur men listan är alltför lång för att dra här. Min utmaning till er läsare blir att spåra referenser och gärna skicka in dem till mig på ulf@sfbok.se så kanske vi kan visa en lista vid tillfälle. Förvåna mig gärna, om ni kan.
Vi tre som sitter där är rörande eniga om Lovecrafts storhet. För att samtalet inte skall helt urarta till flera likartade påståenden tar försöker jag med en liten provokation. Hur var det egentligen med HPL´s kvinnoporträtt? Var han misogyn? Var han rasist? Och visst är det ett känsligt ämne. Att hr. Lovecraft skulle vara en produkt av sin tid kan man inte bortse ifrån, men samtidigt är det stötande för moderna ögon att läsa om gorilla-lika negroider och blodfattiga fruntimmer. Här påpekade Mattias dock att inte heller HPL´s manliga protagonister är särskilt "Manliga". De är akademiker med en förkärlek för att slita sitt hår eller bli galna när de möter fasorna från rymdens gräns, de har knappast valkiga händer eller någon större handlingskraftighet. De mest drabbas. Så vad tänkte han? Ja, det vet vi inte. Hans berättelser är fortfarande fängslande, hans ev. ideologiska böjelser till trots. Det finns säkert fler författare vars ideologier vi inte håller med om men vars sagor och sägner ändå ger oss en upplevelse vi uppskattar.
Efter en stunds eftertänksamt sörplande på vårt kaffe börjar vi prata om det huruvida det finns någon slags "dagens Lovecraft", där Clive Barker nämns med nöjda leenden och nickar. Clive Barker, en man med visionär förmåga och bred produktion. Han är också bäst i novellform, tycker i alla fall jag. Från 30-talets märkligheter till nutidens skuggvarelser , en sån resa. Utan att lämna den bekväma fåtöljen... Det är som om det vore en dröm, eller ett projicerat medvetande som vilset vandrat in på dolska stigar... Vad väntar där ute i sinnets beslöjade vildmark? Vad bär framtiden i sitt okända sköte?