Light

Kefahuchi Tract är en ofantlig naken singularitet i galaxens hjärta, en plats där inga gamla invanda naturlagar är att lita på. Långt innan mänskligheten hittade hit - långt innan mänskligheten alls var påtänkt - lockades diverse rymdfarande civilisationer till platsen för att utforska dess hemligheter, efterlämnande döda baser och drivor av högteknologiskt skrot. Ingen har någonsin tagit sig in i själva Kefahuchi Tract med livet i behåll, men runt dess utkanter flockas alla slags lycksökare som drömmer och hoppas. Även om de aldrig lyckas tränga in i detta det yttersta av mysterier är chanserna åtminstone goda att hitta ett eller annat stycke kvarglömd utomjordisk teknologi att exploatera.

Rymdskeppet Vita Katten är just en sådan upphittad utomjordisk artefakt, ett överljusskepp med eget medvetande som kan färdas in och ut bland dimensionerna (alla fjorton) och flyga ifrån i stort sett vad som helst. Den mänskliga - nåja, mer eller mindre - piloten Seria Mau Genlicher är biologiskt anpassad för att kunna leva i symbios med skeppet, och nu kryssar hon runt i utkanten av Kefahuchi Tract och säljer sina tjänster åt vemhelst som betalar bäst, när hon nu inte ställer till jävelskap på pin kiv.

Samtidigt på närbelägna planeten New Venusport blir Ed Chianese brutalt utkörd ur den livsuppehållande tank där han tillbringat sista tiden behagligt nedsänkt i en virtuell verklighet, utbränd efter ett hektiskt liv som pilot och äventyrare på ständig jakt efter nya kickar, nya upptäckter, nya balansnummer på den kosmiska avgrundens brant. Ett par lokala gangsterbossar har köpt hans gamla skuldebrev, och nu tvingas han fly ut bland rymdkolonins sjaskiga halvvärld av fixare och dealare, genetiska skräddare och deras händers verk, utomjordiska trasproletärer, cirkusartister och allsköns skumraskfigurer. Men någon annan är också ut efter Chianese, av helt andra skäl. Vi skriver år 2400; det är sent i galaxen.

Nära ett halvt millennium tidigare, i London, är fysikforskaren Michael Kearney snart färdig med att utveckla den kvantdator som omsider kommer att möjliggöra allt det där. Det hade kanske gått litet fortare om han ägnat mer tid åt sitt jobb och mindre åt att försöka blidka sina inre demoner genom att mörda kvinnor på löpande band. Såvida det nu är inre demoner det rör sig om. En sak står klar: Kearney är inte en helt behaglig person att umgås med, allra minst för honom själv.

Den engelske författaren M. John Harrison, annars mest känd för sitt medarbetarskap i tidskriften New Worlds på 60-talet och sin fantasysvit Viriconium, har skrivit sin första sf-roman sedan den moderna space opera-klassikern The Centaury Device 1974. Sedan dess har en generation eller två brittiska sf-författare gått i hans skola; man kan nämna namn som Iain M. Banks, Alastair Reynolds och China Miéville. Vänner av dessa författare (som alla öst lovord över Light) kommer förvisso att känna igen sig i den nya romanen, en space opera noir med starka inslag av både cyberpunk och modern skräckroman; men ingen skriver en prosa som Harrison, ömsom lyrisk och ömsom grotesk, ständigt överraskande, en bländande pyroteknisk uppvisning under aldrig sviktande kontroll. Det här är en författare som får kvantfysiken att sjunga och elementarpartiklarna att dansa.

Light är jämfört med dagens många tegelstensromaner och ändlösa serier en ganska kort roman, men den har hög specifik vikt: en bok för dig som vill ha din sf outspädd. Till en början kan romanens hopp mellan vardagsbanal nutid och fjärran framtid kännas en smula abrupta, men hys ingen oro: Harrison knyter ihop säcken mycket tillfredsställande, och trots att historien bitvis är mörk och ganska obehaglig lämnar man läsningen med en stark, ren känsla av både upplyfthet och - jodå - gammaldags hederlig sense of wonder.