The January Dancer

En harpospelande kvinna kommer in i en bar. Hon kan locka folk till både skratt och gråt med sitt spel. Hon söker en man som kan berätta för henne om Dansaren. Baren är det enda vattenhålet på planeten Jehova, så hon är rätt säker på att finna honom just här. Planeten har turen att ligga just vid en av de största korsvägarna i The Electric Avenue, ett nätverk av områden där ljusets hastighet är större än i den vanliga ”platta” rymden. Nätverket av vägar gör det möjligt att resa mellan stjärnorna i höga hastigheter, men man får akta sig så man inte kommer för nära vägrenen, då kan man förvandlas till en spektakulär chockvåg av cherenkov-strålning.

De sista jordborna jagades för länge sedan bort från sin planet. De bor i slumområden på de yttre världarna, talar en märklig blandning av gamla jordspråk och samlas för att äta märkliga rätter som tkka masala, hodawgs med sarkrat, och eye-said krim till dessert. Flynn leker med sitt irländska arv i hela bokens konstruktion. Kapitlen är benämda utifrån termer för irländskt harpospel som geantraí, goltraí och suantraí, ett glädjefyllt drag, ett klagande drag och det sovande draget. Språket som talas i den här delen av galaxen kallas Gaelactic Standard, vilket ger Flynn tillfälle att hita på nya gaeliskt färgade termer.

Den ärrade man som hapospelerskan finner, börjar berätta om kapten January vars medfarna skepp råkar i nöd, och stannar till vid en okänd planet för att hitta metall att tillverka reservdelar av. Besättningen finner istället ett märkligt museiliknande ställe fyllt av pedistaler, och på några av dem står det föremål. Det är dock bara ett som går att rubba. Ett föremål som tycks ändra form när man inte tittar på det. Kapten January tar med sig föremålet, döpt till Dansaren, i hopp om att kunna sälja det dyrt som en för-mänsklig artefakt. Den enda betalning han får är en rekvisition att laga skeppet för. Innan hans uppdragsgivare på fraktbolaget hinner göra något byter Dansaren händer snabbare än någon kunnat tro. Pirater jagar den, agenter från diverse regeringar är ute efter den. Flyktingarna från gamla jorden vill ha den för att återta sin planet, eller bygga en ny liknande. I utbyte mot ett växande antal skålar med uiscebeatha berättar den ärrade mannen om alla, som för en tid, innehar Dansaren, och om legenden om att den för-mänskliga kung Stonewall som hade en spira som framtvingade lydnad från alla som stod inom hörhåll. Kan denna slingrande sten vara den spiran? Vad kan ett sådant föremål ha för effekt i ett galaktiskt samhälle som det här? Samtidigt får vi följa spänningarna mellan Konfederationen av centrala världar, där jorden ingår, och De förenade yttre världarna. De skiljs åt av Rämnan, ett öde område där endast små svårnavigerade flöden från Electric Avenue finns. Nu har man börjat notera att inte alla skepp som ger sig över rämnan kommer fram. Frågan är vad som händer med dem...

Flynn skriver med en lätthet och lekfullhet som gör det till en fröjd att läsa. Han blandar storslagen rymdopera med språkliga lekar och ett poetiskt anslag som är verkligt inspirerande. Han har i tidigare romaner blandat hård SF med mjukare humanistiska inslag som gör hans böcker till rekommenderad läsning. Det känns verkligen roligt att hitta en amerikansk bok som kan mäta sig med de senaste årens våg av brittiska romaner med ny space opera.

Till vardags arbetar Flynn som statistiker och kvalitetsutvecklare. Ett arbete som han säger sig finna mycket nöje i.

Michael Flynn har en blogg på http://m-francis.livejournal.com/