All the Windwracked Stars

Publicerad: Torsdag, 1 januari 2009, Skribent: Gunilla Jonsson

Under vintern som gick har vi lottat ut biljetter till Wagners opera Nibelungens ring. I skrivande stund finns fortfarande möjlighet att vinna två biljetter till Ragnarök på Kungliga Operan i Stockholm. Vad passar då bättre än ett lästips med valkyrior och hotande världsundergång?

Elizabeth Bear är ett ganska nytt namn inom science fiction. Hennes tidigare böcker har lanserats på flera förlag och är en spretig samling där vi möter homosexuella diplomater, månggenerationsskepp, alternativhistoriska tidslinjer och älvor och intriger i New York. Lite påminner hon i bredden (men inte stilmässigt) om den likaledes spretiga och flitiga Charles Stross.

Kanske är det därför hon har passerat under radarn för många sf-läsare. Här finns inget sammanhållet universum och inga återkommande figurer. Vissa tematiska drag återkommer, men Bear är ingen idéförfattare som driver teser eller lägger fram färdiga idébyggen. Hon lämnar mycket åt läsaren att tolka efter eget huvud och blandar ofta sagolika teman med realism i dialog och beskrivningar. I All the Windwracked Stars är sagostämningen stark och språket en smula arkaiserat, men aldrig så att det känns stolpigt eller tillgjort.

Berättelsen börjar i efterdyningarna efter ett avgörande slag som utkämpats i ett isigt och öde landskap. Waelcyrge och einherjar har ridit till sin död mot sdada i vad som beskrivs som en strid mellan ljus och mörker. Ljusets förkämpar har nedgjorts till sista man och kvinna. Här finns en blinkning till heroiserande skildringar av de 300 spartanerna vid Thermopyle och den krigarkult de har kommit att symbolisera.

Liksom Aristodemus hos Herodotos eller Dilios i Frank Millers 300 finns här en som överlever, fast hon borde ha dött. Muire, som hon heter, kan inte skylla på en ögonsjukdom eller order från konungen. Modet svek henne helt enkelt, och hon flydde striden. När hon återvänder är hon ensam kvar, tillsammans med en valraven, ett av waelcyrgernas tvehövdade riddjur. Valraven presenterar sig som Kasimir och tillkännager att han nu har valt Muire till sin nya ryttare. Han bryr sig inte om Muires invändningar, att hon är feg och därför ovärdig.

Men Muire är inte beredd att axla rollen som helig krigarkvinna. Hon vägrar sätta sig på Kasimirs rygg. Vi lämnar henne i snön och snabbspolar några tusen år framåt i tiden. Världen är helt förödd, men Muire finns kvar. Hon har levt ett stilla och mycket långt liv, utan att någonsin komma över sveket den där dagen för så länge sedan. Nu befinner hon sig i den sista staden på jorden. Den heter Eidolon och bebos, förutom av vanliga trumen, av nearmen och halfmen och unmen, alla mer eller mindre genetiskt och cybernetiskt förändrade.

På en bar i Eidolon träffar Muire en ung slagskämpe och prostituerad, i vilken hon tycker sig se en gammal stridskamrat och einherjar återfödd. I sin nuvarande inkarnation heter han Cathoair, men Muire känner honom som Strifbjorn. Cathoair, som bara vill dra ihop pengar för att hjälpa sig själv och sin sjuka mor, ådrar sig också intresse från en man som kallar sig Mingan eller the Grey Wolf. Muire känner Mingan sedan tidernas början. Hon håller honom skyldig till katastrofen som drabbade hennes bröder och systrar den där dagen för många tusen år sedan. Han var en Loke som sålde ut waelcyrge och einherjar till fienden. Nu söker han aktivt påskynda världens undergång. Han är också en mördare som suger i sig de levandes själar. Men liksom Muire älskade han en gång Strifbjorn, och han kan inte förmå sig att döda Cathoair.

Det hela utvecklar sig till en dödsdans mellan Muire och Mingan, där också valraven Kasimir och stadens härskare, den närmast mumifierade Technomancern som håller Eidolon vid liv med hjälp av tvivelaktiga och halvt magiska tekniker, spelar avgörande roller. Bear blandar obekymrat den fornnordiskt inspirerade myten med en cyberpunkig apokalyptisk histora. Resultatet är originellt och underhållande, om än en smula spretigt.