London Falling
Första förhöret. Toshack hinner inte mycket mer än att avböja advokat och säga “Ja ja, jag gjorde allt, alltihopa, men vi måste ta det här fort, jag tror någon kommer för mig”, innan han straxt, oförklarligt, exploderar i en krevad av blod.
Nu är utredningen en helt annan. Vad tusan var det som hände? Ett mycket mindre team tillsätts. Inspektör Quill, som förhörde Toshack; Costain och Sefton, de två undercover-poliserna; och informationsanalytikern Lisa Ross. De håller till i en barack utanför polishuset, först på principen “lita på ingen”, men snart också på principen “alla skulle tro att vi var galna om vi berättade vad vi kommer fram till.”
Det finns nämligen (naturligtvis) mycket mer som lurar i London än vad de kände till. Och en övernaturlig käftsmäll på en oväntad brottsplats visar dem det, bokstavligen. Plötsligt kan de se det: allt det fasansfulla, omöjliga, som hemsöker och genomsyrar London. Och som kanske går att använda till deras fördel - nu när dessa fyra ändå blivit unikt lämpade att leta reda på en målmedveten seriemördare som är ytterst förslagen i att använda det till sin fördel. Men hur ska fyra vanliga, rationella, realistiska människor lära sig använda … magi? Vem ska man fråga? Hur ska man våga experimentera? Hur ska man få bevisen att hålla? De gör det enda de kan: applicerar polismetoder på frågorna.
Jag gillar realistisk urban fantasy, och det är det här. De fyra polisernas reaktion på att finna sig utreda svartkonst är trovärdig och effektiv, och magisystemet är också trovärdigt. Det handlar inte om att hitta rätt trollformel, det handlar om att hantera att världen är helt annorlunda än man alltid vetat att den är. Boken är mörk och bister som en riktigt bra polis-tv-serie, men bättre, eftersom den också innehåller svart magi.