Proxima

Yuri Eden vaknar upp efter att ännu en gång sövts och skeppats någonstans utan att ha bett om det. Efterhand upptäcker han att bara för att gravitationen är som den skall, så betyder det inte nödvändigtvis att han är tillbaka på Jorden.

Man har hittat en beboelig planet kring vår närmaste stjärna, Proxima Centauri, och efter pionjärfärden är det dags att börja kolonisera den. Problemet är att det är populärt att vara först där, och att flytta till en myllrande expansivt samhälle vid fronten är också intressant. Att bryta nytt land i en främmande vildmark är det svårare att få folk till. Därför väljer myndigheterna att göra ungefär som vid koloniseringen av Australien. Man plockar upp diverse mindre önskvärda individer och sätter dem med våld på första skeppet till Proxima. En av dem är Yuri Eden. Tillsammans med ett antal andra motvilliga nybyggare är det bara att bita ihop och sätta igång. Mitt i slitet för att överleva upptäcker de något underligt. Evolutionen på den främmande planeten tycks ha väldigt mycket gemensamt med Jordens.

Stephanie Kalinski är dotter till forskaren George Kalinski, som håller på att skicka ett skepp till Proxima, med en AI som enda passagerare. Tekniken han använder sig av har plötsligt blivit omodern, då man just hittat något vid gruvbrytning på Merkurius, som man kallar kärnor. Man vet inte riktigt vad det är eller hur det kommer sig att man kan hitta dem en bra bit under Merkurius yta, men man vet hur de kan användas. Dessa kärnor kan fås att avge stora mängder energi, och är därför perfekta att använda för att driva de nya stjärnskeppen. Steph är en intelligent ung dam, och hon blir genast intresserad av kärnorna, och vad de är för något. Hela hennes utbildning centreras kring detta intresse.

George är något misstänksam och inte så lite bitter, över upptäckten av kärnorna. Är det inte lite väl behändigt att mänskligheten hittar dem just nu när de är på väg att ta steget mot stjärnorna? Kan det vara någon eller något som sett till detta?

Stephen Baxter har skrivit en fascinerande bok som känns oroväckande sann. Han syn på våra möjligheter att samarbeta är inte av det positivare slaget. Det går hett till i den nya kolonin. Däremot hyllar han vår nyfikenhet och vår drift att finna sammanhang för att förstå den värld vi lever i.

Läs gärna också hans samarbete med Pratchett, The Long Earth och The Long War.