Echopraxia
Nu har Watts skrivit en uppföljare. Den har ett snarlikt tema – men är ändå ganska annorlunda. Här är rymden mer en scen än en huvudperson, och Echopraxia handlar mer om det mänskliga än det obekanta. Mest handlar den om människan i rollen som biologisk varelse med hela sin evolutionshistoria i bagaget – och vad hon kan komma att förvandlas till.
Liksom i Blindsight är det en ”oförbättrad” människa som står i centrum. De är ovanliga och behandlas ofta med förakt av den förbättrade och förstärkta människomajoriteten. Vår normalmänniska heter Daniel Brüks och är biolog. Efter en traumatisk upplevelse där hans forskningsresultat missbrukades grovt har han dragit sig tillbaka till ett ökenområde där han ägnar sig åt fältstudier. Enda grannarna är en grupp munkar från Bicameralerna, en orden där medlemmarna sammanlänkas till ett kollektivt medvetande med intellektuell förmåga vida större än Daniels.
Handlingen tar fart när Daniels stilla öken invaderas av en Valerie, en ”vampyr” från en återskapad gammal hominidgren, och hennes zombie-livvakter. Daniel tar sin tillflykt till munkarnas kloster. Det vill sig inte bättre än att han snart befinner sig ombord på ett av munkordens rymdskepp, med siktet inställt på solen. Ombord på skeppet finns ett gäng munkar och tolken munkarna använder för att kommunicera med omgivningen, Valerie och hennes livvakter, och Jim Moore, som händelsevis är pappa till huvudpersonen från Blindsight. Daniel är den enda ”kackerlackan”, som oförändrade människor kärleksfullt kallas.
Resan går mot en kraftstation nära solen, där munkarna ska möta något de kallar ”asteroidens änglar”. När de väl kommer fram blir historien för en stund en väldigt konkret rymdskräckis, på samma utmärkta sätt som i Blindsight.
Mer ska jag inte säga, mer än att jag tyckte slutet var väldigt lyckat ... och mörkt. Både Blindsight och Echopraxia kan läsas som riktiga skräckberättelser om mänsklig hjälplöshet och den fria viljans begränsningar.
Efter slutet följer en stor eftertext med förklarande partier och källhänvisningar för den som vill dyka djupare i Watts arbete med texten. Några har klagat på det, men jag tycker att det förstärker upptäckarglädjen i läsandet att ha ”faktabitar” tillgängliga om man så vill. De behöver (precis som avsnittet om piptobak i början av Sagan om ringen) dessutom inte läsas. Boken står stadigt på egna ben.