Nattavaara

Som den lokale norrlänningen här i butiken blev jag ombad att läsa Nattavaara, eftersom den utspelar sig i ett dystopiskt Norrland där staten Nordmark har utropats.

Att som före detta Kirunabo läsa böcker eller se serier och filmer som utspelar sig i Norrland kan vara en smula… tålamodsprövande. Det blir alltför ofta väldigt uppenbart att även om naturen ser ut som den ska och människor har (nästan) rätt dialekt, sa har författaren ingen förståelse för något av de två.

Det är ett sant nöje att meddela att alla mina fördomar om ”sörlänningar” som försöker skriva om Norrland kom på skam med boken ”Nattavaara”. Engström och Richert har förståelse, inte bara för naturen utan också för människorna.

Boken utspelar sig några decennier framåt i tiden. Klimatförändringar och epidemier innebär att Sverige (det som idag är södra Sverige) har slutat att fungera och varje sommar försöker tappra svenskar ta sig över gränsen till Nattavaara, där somrarna är svalare och där det finns möjlighet att arbeta sig till ett medborgarskap i Nordmark – den norrländska republiken med Kiruna som huvudstad.

Vi får följa flera olika personer från olika samhällsskikt och platser i Nordmark.

Det är Erik som efter sina föräldrars självmord försöker ta hand om sin lillasyster och försvara sin rätt att behålla gården de bor på. När de förlorar i byrådet bestämmer han sig för att gå upp till Kiruna för att överklaga.

Marjas stuga blir anfallen av kringresande plundrare när hennes man åkt till Jokkmokk för att försöka sälja den lilla skörd de har. I ett desperat försök att överleva för att kunna hitta sin man igen, väljer hon att följa med dem.

Hartman, vicejarlen, som tillhör det absolut översta skiktet i Nordmark – han är inte bara i den ledande eliten utan den faktiska hjärnan bakom den socialistiska stat Nordmark är.

Allt eftersom dyker det upp fler – mycket minnesvärda – karaktärer. Det är ett lugnt tempo, utan att vara långsamt, som tålmodigt leder läsaren till större förståelse, både av vad som händer och vad som har hänt.

Engström och Richert har på ett imponerande sätt plockat upp många av de underliggande stämningarna i Norrland – det som det ibland muttras skojas om – och dragit dem till sin absoluta spets. Som norrlänning är det lätt att känna igen sig i argumentationer och konflikter.

Det absolut bästa är dock karaktärerna, både dem vi får följa och dem vi stöter på. Ingen är ond, men alla är på sitt vis och av sina egna skäl egennyttiga. Det är alltid trevligt att läsa en bok där författarna litar på att de karaktärer de skapar är tillräckligt för att få läsaren att vilja fortsätta läsa. Det handlar inte om att det saknas action eller faktiskt handling, utan att den kommer sig naturligt och inte som ett chockmoment eller för att det ”känns som att det borde hända något”.

Det är fantastisk bok och jag ser mycket fram emot fortsättningen.

Lina