Revolutionary Girl Utena: After the Revolution
1997 kom en anime som revolutionerade världen: Revolutionary Girl Utena, en surrealistisk fantasi om pubertet, identitet och narrativets kraft som sjöd av freudiansk symbolism och queerhet under ytan.
Till 20-årsjubileum ville man i Japan fira genom någon slags uppföljare. Det blev tre kapitel som nu samlats i en bok och släppts på engelska som Revolutionary Girl Utena: After the Revolution.
Hellre än att försöka bygga vidare på den komplexa huvudhandlingen från animen, tittar vi här i varje kapitel in i några av antagonisterna och sidofigurernas liv: de före detta medlemmarna av studentrådet. Touga och Saonji har fortsatt kretsa kring varandra, som rivaliserande konstmäklare, Juri är en fäktare i världsklass och Miki söker efter den musik han inte kan fullborda utan sin syster vid sin sida. Men i alla deras liv har en tomhet inträffat, då det magiska som skedde under deras skoltid glömts bort i vardagens lunk. Tills de en dag börjar få brev och ledtrådar… det finns fortfarande någon där ute, som söker, som aldrig gav upp på att knäcka världens ägg och låta revolutionen komma. Det är nostalgiskt, spännande och svårförståeligt, precis som Utena ska vara!
Animen till Utena skapades av det kreativa teamet Be-Papas, med Kunihiko Ikuhara i spetsen, blev TV-serien en av de definierande animeerna för det sena nittiotalet på många områden. Dels var det så himla konstigt, på ett sätt man inte var van att tv-serier fulla av rosor och rosa hår skulle vara.
Dels var det seriens centrala par: Rosbruden Anthy och Utena, skolflickan som drömde om att bli en prins. De blev lesbiska förebilder och deras förhållande i tv-serie, långfilm och manga är än i dag rikt nog att diskutera.
Sedan var det själva produktionen, ett fantastiskt soundtrack med mix av klassisk musik lätt, industrial-pampiga ledmotiv och duellsånger med förbryllande text plus en regissör som gjorde det yttersta av sin strama animationsbudget – det är helt enkelt en fröjd för ögat att se Utena, och den fint linjerade, klassiska mangaversionen fångar samma känsla.
För det blev manga redan då, samtidigt som animen. Det var tecknaren Chiho Saito, som hade flera shoujo-serier (manga för flickor) bakom sig som höll i pennan. Tyvärr drogs mangan med hårdare restriktioner än animen, vilket skapade rykten om bråk mellan skaparna och självcensur, när det snarare var att mangan gick i en tidning med en för ung målgrupp. Till jubileumsvolymen har alla tagit lärdom, och den gick i en tidning med målgruppen josei (kvinnor); det lesbiska temat får därför diskuteras öppet.
För de som inte läst originalmangan, ingen fara – vi har även den, i form av det otroligt fina box-setet, där hela serien ingår i två inbundna band. Men, framförallt, så passar den här jubileumsvolymen snarare in efter TV-seriens slut, och det är därifrån figurerna känns igen.
Nu, om ni ursäktar, ska jag sätta mig med mina gamla animeboxar och drömma om rosor och revolutioner igen. Zettai Unmei Mokushiroku!
Gabi