Spider-man: No Way Home nu på hyllorna!
Det har varit många nostalgiska känslor på bokhandeln i och med att Spider-Man: No Way Home kom ut. För det mesta brukar vi sitta insjunkna med varsin bok, musik eller någon serie under luncherna men det var varit ovanligt mycket surr i lunchrummet om just den här filmen, om det så har varit om specifika scener, analyser eller bara vanligt wow-snack. Det har varit flera som har varit och sett den mer än en gång (även om jag tror att vi ligger i lä om man jämför med killen som har varit och sett den 292 gånger på bio och som kammade hem ett världsrekord för det). Vi är inte ensamma om att vara hyfsat hänförda.
Filmen har dragit in enorma publiksiffror. I Sveriges såldes det 141 000 biobiljetter bara till premiärhelgen och den har blivit Sonys mest inkomstbringande film någonsin.
För er som inte vet vad den handlar om så blir Spider-mans identitet avslöjad för första gången, vilket sätter Peter Parkers hela tillvaro på ända och hans nära och kära blir plötsligt måltavlor. När han tar hjälp av Doctor Strange för att återställa sin hemlighet, river trollformeln upp ett hål i deras värld vilket öppnar portaler in till de andra universumen och in strömmar Spider-mans från andra tidslinjer. Men de kommer inte ensamma, utan får även sällskap av de mäktigaste skurkarna genom tiderna som någonsin har kämpat mot en Spider-Man i något universum. Det blir upp till Peter (och Peter, och Peter…) att övervinna deras största utmaning hittills, inte bara för deras egna framtid utan för hela multiversumet.
Filmens dragningskraft ligger på flera olika plan. Vissa som gick och såg den hade nostalgi som huvudsaklig orsak. Det är inte bara en Spider-man utan även personer som har spelat Spider-man under olika perioder. Hade det bara varit Tom Holland som Spider-man hade det såklart också varit rimligt, men när han dessutom delar skärmen med Andrew Garfield och Tobey Maguire så blir det desto mer spännande (trots att det inte blev bekräftat förräns premiärdagen att Maguire och Andrews skulle vara med då det hade dementerats av skådespelarna.) Det är inte bara nostalgitrippen från huvudkaraktären som lockar; gamla rävar som Willem Defoe i rollen som Green Goblin, Jamie Foxx som Electro och Alfred Molina som Doc Ock kryper igenom tidslinjen för att möta sina gamla motståndare. Det går inte att sticka under stolen med att det är en del fanservice som också skapar några plot holes (som inte ens Doctor Strange kan lösa…) med att plocka in en sån stark och etablerad rollista i förgrunden, men frågan är om det gör något. För vem rös inte inte lite när Maguire möter Defoe igen, 19 år senare?
Men de som gick in i biografen och bara hade förväntat sig en ljuv liten sentimental resa blev mäkta förvånade när det dessutom visade sig vara en riktigt bra rulle. Tempot är alldeles lagom vansinnigt och actionscenerna är putsade till perfektion, vilket generade en nominering inom Academy Awards för bästa specialeffekter. Skådespelarinsatserna är fenomenala och alla fick nog lite rysningar när alla tre Spider-mans delade filmduken samtidigt. Och framförallt är det en vansinnigt innovativ idé, som är hundra procent sevärd.