Sea of Tranquility

Emily St. John Mandel har en fantastisk förmåga att hoppa mellan karaktärer, platser och tidslinjer, utan att det någonsin blir förvirrande. Det gör det dock ibland svårt att skriva en vettig recension, eller ens en kommentar, av hennes böcker.

Men det som direkt bör påpekas är hennes förmåga att skapa en karaktär och förståelse av den karaktären, samt dess plats i den era den existerar, är helt otrolig. Som läsare blir behovet av att veta mer om personen och var de platsar i Mandels historia det som driver hela tiden.

”Sea of Tranquility” är skrivet under en pandemi av en författar som slog igenom med en bok om pandemier. Någonstans känns det som att det är grunden i den här boken och diverse pandemier i människans historia är av betydelse även i Sea of Tranquility.

Vi får följa fyra olika karaktärer som lever från tidiga 1900-talet till en (ganska/ibland) nära framtid, som alla på olika sätt är vilse. De har alla haft upplevelser som förvirrat dem över deras plats i universum och samtidigt som de på vissa sätt tycks nära lösningen verkar de inte helt på det klara med vad de egentligen söker efter.

Den första vi stöter på är Edwin, en britt som blivit förvisad till Kanada av sin hyffsat adliga familj eftersom han varit för öppen med sina åsikter på diverse (eller kanske bara en) middagsbjudning. Han verkar inte lida så värst av det utan har vaga planer på att skaffa sig en farm. Han fastnar dock i ett allmänt missnöje om att Kanada inte är tillräckligt icke-brittiskt, filosoferar runt, studerar människor och hamnar i en skog framför ett kastanjeträd där han träffar en pastor och sedan befinner sig i en blixt av mörker, som samtidigt vittnar om något större och ogripbart.

Alla karaktärer har liknande upplevelser, samma grundläggande sökande och tveksamhet över sin egen existens, om än av olika skäl. Det kan kännas rörigt att försöka läsa en beskrivning, men det är aldrig rörigt att läsa. Det är underhållande och vacker rakt igenom, precis som det går att förvänta sig av Mandels böcker.

På vissa sätt är handlingen en smula… uppenbar, i brist på bättre ord, och handling är kanske inte hennes styrka, men det unika är hur bra och intressant hon ändå kan skriva det uppenbara. Även om det inte kommer en stor plot twist är budskapet om att världen är vacker även när den går under, och att den alltid går under för någon, sällan så underhållande att läsa som i Mandels böcker.