Äntligen Sandman

I morgon släpps Sandman på Netflix. Tio avsnitt som ska innehålla berättelser från flera volymer av Neil Gaimans älskade serietidningar från åttiotalet. Med lika delar bävan och entusiastisk spänning hoppas vi att den fångar precis den där magiska känslan Gaiman är så uppskattad för, och försiktigt uppdaterar berättelsen för vår tid. Att Gaiman själv varit med som skapare av serien, med sina nu snart fyrtio år som författarekänns iallafall betryggande, och med flera tv-serier baserade på hans verk under bältet känns det som att han borde ha en väl utvecklad känsla för vad som fungerar väl och vad som fungerar sämre. 

Att tv-serien Lucifer bygger på Gaimans serie om Lucifer, som även dyker upp i just Sandman, är det många som missat. Här blev det övernaturligt raffel med glimten i ögat i bästa Joss Whedon-anda, även om den inte behöll tonen från Gaimans verk utan gjorde sin egen grej med bravur. 

Gaimans första tv-serie var Neverwhere, en tre timmar lång miniserie där det under Londons gator finns en värld som de flesta människor aldrig skulle kunna drömma om. En stad fylld med monster och helgon, mördare och änglar, riddare i rustning och bleka flickor i svart sammet. Den skrevs direkt för tv och utvecklades senare till en roman, som fortfarande är mångas favorit och tidig inkörsport till hans världar. 

Sedan dess har även Good Omens och American Gods kommit på streamingtjänster, och innan dess filmatiserades romanen Stardust med lysande resultat. 

Året var 1989 när det första kapitlet av Neil Gaimans Sandman kom ut hos DC Comics. Då mest känd för att ha skrivit en bok om Liftarens Guide till Galaxen samt ha skrivit ett par ganska smala seriealbum (Black Orchid, Signal to Noise) med Dave McKean, hade Gaiman blivit ombedd att gjuta nytt liv i en av DCs bortglömda superhjältar – The Sandman, som på 30- och 40-talet hade profetiska drömmar och bekämpade skurkar med sömngas.

Neil Gaimans Sandman blev något helt annat, och skrev om serievärlden för alltid. Dream, även känd som Morpheus och tusen andra namn, är en inkarnation av De Ändlösa, universella principer bortom gudar och demoner. Familj består av Destiny, Death, Dream, Destruction, Desire, Despair och Delirium, som vi alla möter. Men i centrum för vad som skulle bli tio seriealbum, samt ett antal spin-offs, står Morpheus, Drömmarnas Konung och en inkarnation av själva förmågan att drömma. Hans hand vilar över poeter, legender och profeter, i hans rike uppstår och bleknar gudar, och likt så många drömmar är han passionerad, ibland skrämmande, ibland givmild och både evig och föränderlig.

Början på Sandman står fortfarande rotat i DC Comics, och är en blandning av skräck, ockulta idéer och superhjältar. Vi möter John Constantine och medlemmar ur Justice League, gamla skurkar dyker upp (och ställer till riktigt ruskiga saker; kapitlet ”24 Hours” där Dr Destiny tar kontroll över en snabbmatsrestaurang ligger ofta på topplistor över det mest skrämmande seriekapitlet någonsin), men allteftersom serien går, ändras fokus till att handla om myter och det mänskliga mötet med det storslagna i berättelsens kraft. Morpheus växer långt bortom det mänskliga, till och med övermänskliga, med sina krafter. Vi får i många små fristående berättelser se honom som en fjärran figur, som bara snuddar vid vanliga liv, och ingjuter dem med ett ögonblick av magi.

Men Gaiman och ett stort team av skickliga tecknare lyckades också med det fantastiska tricket att göra drömmarnas konung till en person. En ibland dåraktig person som brydde sig om världen, om de små drömmarna, som fruktade förändring och längtade efter kärlek, men inte kunde acceptera förändringar. Döden, hans syster, visade sig vara full av värme och förståelse, och av alla syskon är det varken Förstörelse eller Förtvivlan som visade sig vara mest skrämmande. Utan det är Åtrå, representerad som en underskön androgyn person alla vill ha, och yngsta systern Delirium (som en gång var Glädje) som står människorna närmast, och därmed också är de mest hänsynslösa.

Sandman är en storslagen berättelse, som utnyttjar seriemediet till fullo, och vågade ge sig in på obruten mark. Tanken på att fånga den med skådespelare, i en TV-ruta känns helt orimlig… men samtidigt så trodde ingen 1989 att man kunde skriva episka berättelser som besökte Helvetet, ålderdomshem, en vanlig död och så många historiska och mytologiska platser i serieformat.