Vampyrernas återkomst

Knappt har glädjerysningarna efter fina Sandman på Netflix gått ur kroppen, när nästa serie baserade på en goth-klassiker från 80-talet har premiär: Interview with the Vampire är tillbaks på skärmen till nära nog enhällig hyllningskör. Anne Rices svulstiga, New Orleans-romantiska och otroligt stilbildande plågade, trånande men ändå mordiska vampyrer har figurerat flera gånger på film (och serietidning, musikal och manga!), men först nu får berättelsen möjligheten att verkligen fläka ut sig i TV-serieformat.

På svenska känd som En vampyrs bekännelse är den precis vad titeln säger. En intervju. På ett anonymt rum i San Fransisco, berättar en vampyr om sin existens under de senaste två hundra åren för en först skeptisk reporter. Han föddes till liv och odödlighet i New Orleans, levde där med sin skapare och deras adopterade dotter och varje natt dödade han en människa för att fortsätta sin existens. I böckerna som följer, The Vampire Lestat och Queen of the Damned, får vi veta mer om den enigmatiske skaparen och alla vampyrers ursprung och historia. I de mer fristående böckerna efter det, fortsätter äventyren genom historien och till himmel och helvete.

Interview with the Vampire förknippas av många med succéfilmen från 1994. Med all rätt! Dels har den en riktig stjärnparad i rollbesättningen: Brad Pitt som nihilistiske plantageägaren Louis de Pointe du Lac, som förvandlas till vampyr och inleder ett 60-nånting år långt förhållande med karismatiska katastrofvampyren Lestat de Liouncourt, mästerligt spelad av Tom Cruise, Antonio Banderas som manipulative mästervampyren Armand och bland dem blott 11-åriga Kirsten Dunst som nästan stjäl hela filmen som Louis och Lestats adopterade, evigt unga vampyrdotter.

I händerna på regissör Neil Jordan förvandlades Anne Rice berättelse, som ursprungligen inspirerades av sorgen kring hennes unga dotters död, till ett genuint drama snarare än klassisk vampyrskräckis. Det är sorgen, kärleken och banden mellan rollfigurerna som gör att både böckerna och filmen fortfarande håller. Det är också dessa drag ur böckerna, framför allt de första tre: Interview with the Vampire, The Vampire Lestat och Queen of the Damned som var så revolutionerande när serien kom och som otvivelaktigt stått modell för allt från rollspelet Vampire the Masquerade, Buffy-seriens konfliktfyllde Angel och Twilights Edward Cullen och vi ser en direkt hyllning till de Riceanska vampyrerna i What We Do in the Shadows.

Denna film fick en slags uppföljare 2002 med Queen of the Damned, som inte lyckades göra särskilt mycket rätt och helt skrev ut Louis ur handlingen. Bäst beskriven som en sämre Underworld eller Blade, är det bästa med den soundtracket av Korn.

Så förväntningarna har varit både höga och låga inför den nya TV-serien. Inte minst för att Anne Rice, som gick bort 2021 och alltid haft ett intensivt och stormigt förhållande till sina fans, var högst skeptisk. Hon brukade förr ordna Halloweenfester i sitt stora så-gotiskt-att-det-anstår-en-vampyrdrottning hus i New Orleans, men skickade också advokater på fanfiction-författarna och grälat med folk i Amazon-recensioner och var lika passionerad om adaptioner. Hon avskydde först Tom Cruise som Lestat så pass att hon tog helsidesannonser i tidningen, för att sedan se slutresultatet och ta ut en ny annons där hon bad om ursäkt. Vad betydde alltså hennes ogillande?

Förhandssnacket kan sammanfattas: Det positiva är idag är det möjligt att på ett helt annat sätt gestalta homosexualitet på TV och film, och redan de tidigaste bilderna och citaten antydde att seriens författare verkligen jobbade med ursprungsmaterialet.

Det negativa var att de tidsförflyttat serien, från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal, ändrat i Louis bakgrundshistoria och kanske (?) gjort Claudia äldre. Till min gamla fandoms heder, var det mycket mindre rasistiskt tjafs i de inbitna kretsarna om att Louis spelades av mörkhyade Jacob Anderson än att Sam Reid som Lestat kanske inte var tillräckligt snygg, samt detaljnitpicking om ändringar mot boken utgående från intervjuer.

I och med sista trailern började vindarna verkligen vända till det positiva och när förhandsvisningar arrangerades, var kritikerkåren otroligt positiv. Nu har de första avsnitten varit ute något dygn och utan att spoila detaljer, kan det sammanfattas som: Så gay, så ångest, så snygg (men de har faktiskt ändrat på ett av mina favorit-citat-ögonblick här och biroll Siochså är inte som jag tänkt mig henom i trettio år…). Värt att se? Absolut!

Tills serien når oss, rekommenderas att börja läsa böckerna i The Vampire Chronicles – särskilt de första tre, som är vad serien förhoppningsvis omfattar – och se filmen från 1994 som just nu finns uppe på nästan varenda streamingtjänst. Och kan man inte få nog av Anne Rice, ska det faktiskt komma en TV-serie till baserade på hennes Mayfair Witches-böcker. Ännu mer southern gothic än vampyrerna, är dessa generationsromaner om en hemsökt häx-klan lite mindre gay och massa mer incestuösa.