Abaddon's Gate

För ett par år sedan tipsade vi om nykomlingen James S A Corey och solsystems-rymdoperan Leviathan Wakes. ”När jag började läsa Leviathan Wakes blev jag mycket imponerad av vilken mogen språkhantering Corey hade, och hur tight han håller handlingen”, skrev Glenn då. Det berodde förstås på att Corey är en pseudonym för erfarne fantasyförfattaren Daniel Abraham och Ty Franck, assistent till George R R Martin.

Nu har sista delen i trilogin kommit ut. Jag hade inte läst de två tidigare delarna, så jag plöjde igenom alla tre i ett svep under några dagars förkylning. Jag tror att böckerna vinner på att läsas i tät följd. De utgör en enda, tätt vävd historia som byggs upp mot en storslagen final.

Navet i berättelsen är James Holden och hans lilla besättning på rymdskeppet Rocinante. De blev arbetslösa när deras förra skepp, Canterbury, sprängdes i luften i ”Leviathan Wakes” och drogs sedan in i de politiska förvecklingarna mellan Jorden, Mars och Asteroidbältet. Runt dem rör sig ett stort galleri av bipersoner, men författarna ser till att varje bok är en avslutad enhet och bara ett fåtal bipersoner förs vidare från en bok till nästa.

I "Leviathan Wakes" har besättningen på Rocinante sällskap av Miller, en polis från Asteroidbältet som är på jakt efter en försvunnen kvinna. I uppföljaren Caliban’s War flyttas fokus till biologen Prax, vars lilla dotter har försvunnit under ett mystiskt anfall mot månen Ganymedes. En maktspelare på Jorden, den åldrade Chrisjen Avasarala, och en marsiansk marinkårssoldat spelar också stora roller. I den avslutande delen, Abaddon’s Gate, får vi följa en kvinna fast besluten att utkräva hämnd mot Holdens och hans besättning. Där spelar några kyrkliga dignitärer på väg att utforska en märklig artefakt också stora roller.

Corey har inte brytt sig om att återuppfinna hjulet. Alla idéer i trilogin återfinns i andra space opera-böcker från senare år. Vi känner igen konflikten mellan de inre, konservativa planeterna och det yttre, mer frihetligt sinnade asteroidbältet. En ”protomolekyl”, ett biotekniskt underverk med utomjordiskt ursprung, spelar en stor roll i handlingen och skapar scener som för tankarna till filmen ”The Thing”. Hela serien har en stark filmisk känsla, med tydliga scener och en kraftig framåtrörelse. Bitvis är det riktigt spännande.

Ibland retade jag mig på att författarna, för att driva handlingen framåt, låter romanfigurerna göra korkade saker. Visst, alla kan begå misstag under press, men här känns det ibland som om de klantar sig för att handlingen kräver det. James Holden har ovanan att sända ut alla hemligheter han kan lägga vantarna på över öppna kanaler till hela solsystemet, utan att beakta konsekvenserna. Berättelsens skurkar är inte bara hänsynslösa, utan liknar närmast tanklösa idioter när de leker med potentiellt världsförstörande teknologi utan att ha en aning om hur den fungerar. Hur man reagerar som läsare är förstås individuellt. Somliga tycker säkert att det känns realistiskt. Så korkade kan människor vara. Själv kände jag att det här och där skadade berättelsens trovärdighet.

Men det gjorde inte så mycket. Faktiskt tycker jag att serien blir bättre ju längre den går. Sista halvan av "Abaddon’s Gate" består av andlös action där allt står på spel och det skjuts vilt åt alla håll. Samtidigt lyckas författarna väva in en moralisk diskussion kring hur huvudpersonerna förhåller sig till den utomjordiska biotekniken. Och när krutröken har lagt sig syr de snyggt ihop handlingen med en sympatisk avslutning. Inte dumt alls.