Ancillary Sword

Hur följer man upp en debutroman som Ancillary Justice, som plockade varenda science fiction pris under 2014? Om man är Ann Leckie, kvinnan bakom förra årets mest hyllade rymdopera, skiftar man fokus från storslagen rymdopera med gigantiska levande skepp och intergalaktiska hämndintrigerna, till en mer figurfokuserad berättelse som låter läsaren utforska det vardagliga livet det radchiska imperiet.

Handlingen tar vid dagar efter de omvälvande händelserna i slutet på Ancillary Justice, där Radch-härskaren Anaander Mianaai hemliga inre krig blev offentligt. Två permanenta maskhål har förstörts, vilket skapar kaos i resande och transporter genom galaxen. Breq, nyss utnämnd till kapten på skeppet Mercy of Kalr får order om att åka till rymdstationen Athoek för att bevara freden – men hennes privata ärende är att skydda och hjälpa löjtnant Awns syster på alla vis hon kan. Planeten under Athoek skall vara fridfull, dess största exportprodukt det för Radch-kulturen så vitala teet, men Breq hinner inte ens sätta foten på stationen innan komplikationer uppstår. Nyaste löjtnanten Tisarwat, som Anaander Mianaai tvingade Breq att ta ombord, har fler hemligheter än en sjuttonårig borde bära omkring på och välkomnandet från Radch-militären i systemet är inte översvallande varmt.

Genom att fokuset hålls lite mer begränsat kan Leckie ge sig in i detaljerna om rymdimperiet som med sina ”corpse soldiers”, kroppar renskrubbade på personlighet och slavade till massiva stridskepp, tagit över galaxen. Om den första boken i serien var berättelsen om hur Justice of Toren blev till Breq, känner jag att vi här får början på berättelsen om en Breq som upptäcker sina egna åsikter och känslor, som för första gången inte handlar under order eller driven av ett allgenomsyrande hämndbegär.

Dessutom är boken stundvis hysteriskt rolig. Breqs torra, syrliga berättarröst passar perfekt för att vägleda oss genom intrigerna på Athoek på ett underhållande och fängslande vis. Leckie serverar en övertygande bild av provinsiella aristokrater, hårt hållna arbetare, halvt olagliga frizoner och den täta väv av sociala intriger och kolonialt maktspel som sker i skuggan av tebladen. Det är många sävliga scener: teceremonier, diskussioner om traditionell körsång, middagsbjudningar och vardagssysslor som kan invagga en i en falsk säkerhet.

Då och då blossar en konfrontation upp, ögonblick så snyggt förberedda i de lugnare scenerna att man går från noll till hundra i spänning utan att det känns krystat. Vare sig konflikterna är fysiska eller känslomässiga anas att flera kommer få långtgående konsekvenser för både Breq och Radch-imperiet. Vi har fått se en närbild av vissa av de samhälleliga slitningar som finns inom det tidigare så snabbt expanderande imperiet och världen känns fylligare och mer äkta än i slutet av den första boken.

Med Ancillary Sword bevisar Ann Leckie att hon är en värdig mottagare av sina priser – Hugo Award, Nebula Award och Arthur C. Clarke Award, som första bok någonsin – och det är bara att hoppas att fler upptäcker nöjet i att läsa om Breq och Radchaai, för så här engagerande rymdopera har jag inte hittat på flera år. Vare sig det kommer mer teodlande eller om vi byter tillbaks till rymdintriger, litar jag på att Leckie för oss säkert i hamn.