Galileo's Dream

”Galileo: Persecuted genius. Destroyer of worlds. A visionary novel.” står det på omslaget till Kim Stanley Robinsons nya roman Galileo’s Dream. Och det är den Galileo som vi möter – det förföljda geniet och världsförstöraren; teleskopets uppfinnare och den lilla människan utsatt för kyrkans inkvisition som kräver att han säger att allt stjärnkikaren har avslöjat om universums beskaffenhet blott är illusioner. Jorden är i centrum av universum. Våga påstå något annat och se plågsamma Döden – som inte bryr sig om varken geocentriska eller heliocentriska världsbilder - på dig väntar.

Första delen av romanen är en historisk biografi, men vissa föraningar om vad som väntar. Det är fredag i Venedig, och Galileo är som vanligt på marknaden och letar efter finurliga verktyg och användbara prylar. En främling tilltalar honom och frågar på dålig latin om han är Domino Signor Galileo Galilei, professor i matematik på Paduas universitet. När Galilei bekräftar att så är saken, berättar främlingen att han är just kommen från Holland, där han har sett en sorts tub med glaslinser i bägge ändarna som en optiker konstruerat. Med den kan man kan se saker långt borta som om de vore nära. Galilei börjar fundera…

Robinson visar sig vara en smått briljant historisk skildrare. Vi följer Galilei från den där dagen då han första gången får höra talas om teleskopet år 1609 fram till den berömda rättegången och hans död 1642. Galilei är långt ifrån den idealiserade bilden av vetenskapsmannen som hjälte, utan är snarare arrogant, småsint och klagar på sin usla lön, överger sin hustru och sätter sina underåriga döttrar i kloster. Kort sagt en rätt outhärdlig typ.

Men så förflyttas Galilei på något kvanttilltrasslat (snarare magiskt) sätt in i sin och vår framtid då Jupiters viktigaste månar är bebodda. Så läser vi plötsligt en filosofisk space opera med tydliga didaktiska tendenser. Robinson är ju, som vi som läst till exempel hans Mars-trilogi vet, en utopist som tror med kraften av en religiös övertygelse på människans förmåga att med hjälp av vetenskap (och en anings världsande eller Gaia eller något liknande) förändra själva grundförutsättningarna för sin existens. Det medför att handlingen ibland avstannar till förmån för sightseeing-turer över Jupiters månar ackompanjerade av utläggningar om vetenskapens betydelse i människans historia, om religion och Upplysningstidens goda. Inte olikt – både till avsikt och utförande – Neal Stephensons Anathem som ju också har som ämne vetenskapens födelse och religiös dogmatik.

Slutsats? Varför Månadens science fiction? Därför att den historiska skildringen är njutbar och fullständigt övertygande. Därför att Robinsons utopiska spekulerande alltid är intressant och provocerande och tvingar läsaren att tänka och ta ställning. Då gör det inget att han – science fiction-författaren! – är mer spännande att läsa när han befinner sig på 1600-talet än i det 32.a århundradet.