Luna: New Moon

Maktkamper storfamiljer emellan är ett tacksamt ämne att skriva om, och nu har även Ian McDonald skrivit sin Gudfadern, A Game of Thrones eller Dune i och med Luna: New Moon. Som läsare följer du familjen Corta och deras familjeföretag CortaHelio, som är en av fem familjer, kallade drakar i boken, som kämpar om makten på månen. Initialt är det väldigt tungt att läsa; många namn som bollas, och McDonald har som vanligt en förkärlek för att blanda in främmande ord. De första hundra eller så sidorna kämpar jag med en hel del, för att de kräver hela min uppmärksamhet konstant. När de olika familjemedlemmarnas namn väl satt sig och de flesta främmande ord (det finns en ordlista längst bak som hjälper) börjar kännas bekanta släpper det, och resterande sidorna i romanen läses i ett rasande tempo. Det blir oerhört spännande och intrigant.

Månen själv är en spännande plats med sin färg- och livlösa yta. Alla lever under ytan för att skydda sig från strålningen, alla som levt ett tag, eller fötts där, är fysiskt svagare än nyanlända, då musklerna förtvinar av den svagare gravitationen. Hela tiden finns hotet om att något kan gå fel, luften försvinna och vakuumet ta över. Att allt är sterilt och grått sätter sin egen färg på historien, och stämningen är tryckt. Alla är villiga att gå över andras lik, allt är till salu, och alla har ständigt känslespröten ute ifall de skulle upptäcka ett misstag hos någon av de andra storfamiljerna, eller hos sina föräldrar, eller sina syskon.

Det är en väldigt internationell känsla i boken. McDonald blandar in ord från andra språk och språkstammar, främst portugisiska och mandarin, och det känns som om Nordamerika och EU minskat i makt och fått kliva åt sidan lite för Brasilien, Kina och andra BRIC-länder. Globaliseringen har nått ända till månen i Luna, och det ger hela berättelsen en oväntat trovärdighet, trots att det förmodligen inte alls skulle vara lönsamt att utvinna ämnen och mineraler ur månen och skeppa dem til Jorden, ens med framtidens teknologiska framsteg.