The Causal Angel

Jean le Flambeur är en postmänsklig tjuv. Han har stulit allt, från mäktiga AI:s innersta tankar till sällsynta jordiska antikviteter från aristokrater på Mars vandrande städer. Tills en dag då han begick ett misstag och hans sinne hamnade i ett fängelse där han tvingas upprepa oändliga variationer på spelteoretiska gåtor, som obevekligen slutar med hans död. Om och om igen.

Vi mötte honom först i The Quantum Thief, där han fick hjälp av oortiskan Mieli att fly ur fängelset, i utbyte mot att han stal något från den vandrande staden Oubliette på Mars. Redan där stod det klart att Rajaniemi hade skapat en väldig speciell bild av ett postmänskligt samhälle.

Vi befinner oss mycket långt in i framtiden, i en värld där människorna inte bara är digitaliserade och kopierade, utan där däggdjuret människa har omformats i grunden av en tillvaro långt från sitt ursprung. Här har mäktiga personer otaliga dititala kopior, eller ”gogoler”, och att möta sig själv är vardagsmat.

Den viktigaste maktspelaren i systemet är ”sobornosten”, ett digitaliserat kollektiv vars yttersta syfte är att skapa en nytt universum där all kunskap och alla medvetanden bevaras för evigt och de döda kan få nytt liv. Sobornostens plan möter motstånd, bland annat från ”zokuklanerna”, en löst sammansatt maktgrupp med rötterna i datorspelsklaner. Dessutom slåss sobornostens ledare inbördes. Jean är en bricka i maktstriderna, samtidigt som han försöker ta reda på vem eller vad han egentligen är, och vad som pågår.

Handlingen fortsatte i The Fractal Prince, där vi hamnade på jorden, en planet härjad av nanomaskiner, eller ”wildcode” som de kallas här. Om The Quantum Thief hämtade inspiration från böckerna om mästertjuven Arsène Lupin, var det Tusen och en natt som låg till grund för The Fractal Prince. Där mötte vi systrarna Tawaddud och Dunyazad, i jordens sista stad Sirr.

Nu har vi alltså nått fram till den tredje boken, The Causal Angel, som avslutar historien. Jag rekommenderar ingen att börja läsningen med den. Dels blir det svårt att begripa vad som pågår, dels missar man som läsare hela Rajaniemis utveckling som författare. Börja alltså med The Quantum Thief. Och sluta läsa här, om du inte har läst de två första böckerna. Det här är en serie som förlorar på att slutet avslöjas i förväg.

Alltså, för er som vet vilket gruvligt öde som drabbade jorden och skeppet Perhonen i slutet av The Fractal Prince: Jean flyr i ett mycket litet rymdskepp undan jorden, som demoleras av drakarna. Med sig har han den fyraåriga versionen av sobornostledaren Matjek. Paret ser flyktingar strömma ut från de inre delarna av systemet.

Jean bestämmer sig för att söka rätt på Mieli, som sköts ut i rymden när hennes skepp Perhonen förstördes. Han tror sig veta var hon borde finnas. Men när han finkammar området där hon borde ha hamnat är hon inte där. Någon annan har plockat upp henne. Han söker hjälp hos ledaren för Oublietten på Mars, och en fruktansvärd hemlighet avslöjas.

The Causal Angel är en rakare och mer actionfylld historia än de två föregående. Mer en ”vanlig space opera” om man så vill. I The Quantum Thief skapade Rajaniemi en mångtydig värld byggd av nyord som ”vasilev”, ”gogol” och ”guberniya”, som läsaren själv fick avkoda under läsningens gång.

När vi kommer till tredje boken har orden på gott och ont förlorat lite av sina betydelseskiftningar och sin magi. En tydligare bild av solsystemets historia och maktstrukturer målas upp. Handlingen utspelar sig till stor del bland zokuklanerna. Om den första boken målade upp en postmänsklig överklassmiljö och den andra en värld hämtad ur Tusen och en natt, har vi här förflyttats till nullsec-zonen i datorspelet Eve Online.

Samtidigt är det en väldigt bra ”vanlig space opera”, bättre än de flesta och alldeles oerhört storslagen. Redan när jorden dukade under för ”drakarna” stod det klart att Rajaniemi inte drar sig för att förstöra viktiga minnesmärken i solsystemet. I The Causal Angel står fler på tur att råka illa ut.

Fokus ligger här på huvudpersonerna som vi har följt genom hela trilogin. Tjuven Jean lär sig mer om vem han har varit och vad han har gjort i det förflutna. Mieli får veta mer om sina drivkrafter, sin sorg och kärlek. Hon spelar den största rollen här. I lite mindre roller möter vi Matjek, i form av en ung pojke som måste ta till sig vad hans äldre jag har ställt till med, och Joséphine, sobornostgrundaren som gjorde Jean till den han är och som har manipulerat Mieli på tusen vis. Vi får veta, eller får i alla fall en version av, händelserna som ledde till ”Kollapsen”, den första omstöpningen av solsystemet. Den kunskapen använder Jean för att spela ett högt spel, med (som vanligt i den här serien), miljarder liv som insats.

Slutet är tillfredställande storslaget, samtidigt som det tematiskt och sagomässigt knyter ihop berättelsen från början till slut. Och kärleken segrar, men kanske inte riktigt som vi hade trott. Slutet gott, allting gott.