The City of Mirrors

Så var den äntligen här: den tredje delen i Justin Cronins omåttligt populära bokserie, som började 2010 med The Passage, följdes upp i 2012 års The Twelve, och som efter en del förseningar avslutas i den (i juni 2016) helt färska The City of Mirrors.

Efter förra bokens explosiva avslut har ett slags lugn lagt sig över det som är kvar av världen, och vi får träffa en del av de personer vi följde i de tidigare böckerna. Det blir många kära återseenden, kort sagt. Snart inser vi dock att allt inte är frid och fröjd, för den förste av de Tolv, han som kallas Zero, är fortfarande vid liv i det som en gång var New York. Hans historia berättas ingående i bokens första tredjedel, och även om den delen kan kännas lite långsam så kommer vi snabbt upp i det bara-en-sida-till-tempo vi förväntar oss av Justin Cronin.

Precis som i tidigare böcker får vi både fram- och tillbakablickar, och berättandet är mer ickelinjärt än i de tidigare delarna, eftersom historien spänner över cirka tusen år, och två kontinenter. Vi får veta vad som hänt med den övriga världen efter virusets utbrott, och vi får se vad som hänt under de decennier som gått sedan förra boken. Det kan vara svårt att undvika att avslöja något i förväg, men att både Amy och Carter spelar sina roller är det väl ingen som blir särskilt överraskad av?

Cronin är en författare med många strängar på sin lyra, men som ett slags sociolog är han svåröverträffad. Hans vision av hur man bygger upp en värld som närapå gått under är en av bokens stora styrkor, men framför allt får vi lära oss vad det kan innebära att vara människa.

The City of Mirrors är ett i allra högsta grad värdigt avslut på en framtida klassiker till trilogi, och även om man kan känna lättnad att det är över, så önskar man snart att det fanns mer skrivet. Enligt författaren själv är inget planerat just nu, men med ett sådant här världsbygge i ryggen är ingenting omöjligt.

Tobias