The Long Earth

Precis när vi började tro att det på grund av hans svåra sjukdom kanske inte skulle bli så många fler böcker i fantasymästaren Terry Pratchetts imponerande diskografi så dyker det plötsligt upp en Science Fiction-roman på hyllorna. I The Long Earth har Pratchett samarbetat med Stephen Baxter som är känd för ganska hård SF med förkärlek för evolutionär biologi, författare till trilogierna Manifold och Mammoth, Xeelee samt Time's Eye-trilogin i samarbete med Arthur C. Clarke. Förundran och viss bävan känner jag inför hur mötet mellan Baxters perspektiv och Pratchetts "mjukare" fantasy ska avlöpa. Resultatet är en berättelse sprängfylld av upptäckarlusta, idéer och visioner av jorden som den kunde varit, borde varit och aldrig någonsin borde tillåtas bli.

Historien hoppar mellan olika tider och huvudpersoner på ett till en början något förvirrande sätt, men snart står det klart att det fokuseras kring en händelse som förändrar jorden för all framtid. Händelsen kommer att kallas Step Day, dagen när mänskligheten för första gången lär sig att ta steget över till andra parallella jordar med liknande geografi men helt utan människor. Det tycks finnas oändligt många av dessa alternativa jordar, bara en tankes bredd bort. Att stiga över innebär dock vissa svårigheter, de flesta upplever illamående och behöver en apparat driven av en potatis som måste färdigställas av resenären själv och det är också helt omöjligt att ta med sig föremål av järn till de andra världarna. Vilka blir implikationerna när vi plötsligt står inför ett faktum av oändliga resurser i form av land och naturtillgångar? Vad händer hemma på det som snabbt kommer att kallas Datumjorden när det blir möjligt att lämna sitt vanliga liv och bli nybyggare i en helt annan värld? Pratchett och Baxter försöker ringa in så många eventualiteter och anlägga ett så brett perspektiv som möjligt i sitt tankeexperiment. Jordens utveckling är inte längre linjär utan även lateral och det är logiskt att berättelsen också breder ut sig på liknande sätt.

Trots detta finns ändå en klar huvudperson, Joshua Valienté, som fötts under extraordinära omständigheter i en av de andra världarna. Han visar sig kunna stiga över utan vare sig illamående eller apparat och blir en legendarisk pionjär bland de som utforskar de nya parallelljordarna. Han ger sig ut för att pröva hur långt det går att resa stegvis tillsammans med det märkliga figuren Lobsang, som hävdar att han är en tibetansk motorcykelreparatör som reinkarnerats i en dator. På färden upptäcker de båda allsköns underliga fenomen och finner även mer vetenskapliga förklaringar till uppkomsten av vår världs sägner om både troll och älvor!

Pratchetts humor glimtar till stundvis men ganska sällan, det är ingen komisk roman, även om tilltalet och Robinson Crusoe-känslan påminner om hans ypperliga ungdomsroman Nation som kom för ett par år sedan. Det är snarare Baxters vetenskapliga intresse som dominerar berättelsen och mot slutet närmar det sig smått dystopiska proportioner. Med denna brasklapp tvekar jag ändå inte att förespråka läsning av The Long Earth för den som är redo att ta tankesteget och utforska jorden, och jorden, och jorden ...

Filmer från boksläppet i london, med Pratchett och Baxter: http://www.terrypratchettbooks.com/?tag=the-long-earth
Pratchett patar om boken: http://www.terrypratchettbooks.com/?tag=the-long-earth