Last Sacrifice
Richelle Mead bygger upp en egen, stark vampyrmytologi i flera lager. Våra klassiska onda vampyrer översätts till strigoi - de klarar inte dagsljus, de är onda och hänsynslösa. Även fysiskt skiljer de sig åt mot moroi, de är blekare och har en röd ring runt irisen. Moroi är de mänskligare vampyrerna, med magiska krafter. Strigoi är odödliga, men moroi är fortfarande dödliga. Moroi kan välja att bli strigoi genom att dricka en människa till döds. Dhampirer är halvblod, starka och snabba. De utbildas till att vara beskyddare till moroi, som inte har den fysiska styrka som strigoi och dhampirer har. Moroi har sina magiska krafter, men det anses tabu att använda dem allt för mycket, speciellt i strid.
Vi får följa Lissa och Rose som varit tätt sammanknutna vänner sedan dagis. Lissa är Moroi, prinsessa av släkten Dragomir, vars familj dog i en bilolycka ett par år före böckerna utspelar sig. Rose är dhampir, som är uppvuxen utan sin mor, och utan att veta vem hennes moroifar är - vilket är kutym för dhampirbarn.
Lissa och Rose har en ovanligt band mellan sig - Rose kan känna Lissas känslor och ibland se ut ur hennes ögon. Bra vid vissa tillfällen, mindre bra när romansbitarna kickar in. Den kopplingen gör det också lättare för Rose att vara Lissas beskyddare, något de båda räknar med ska bli verklighet efter examen. Beskyddare tilldelas av moroiregenten till medlemmarna i de tolv kungliga släktena.
I första boken är de två vännerna på flykt i den mänskliga världen, men blir återhämtade till skolan av bland andra dhampiren Dmitri, som har rykte om sig att vara en av de skickligaste och hårdaste beskyddarna. Väl på skolan visar det sig att Dmitri är Roses instruktör, och ska hjälpa henne ta igen den tid hon missat. Både sparkar och gnistor flyger, så att säga, under de hårda träningspassen, men oddsen är emot dem. Det är opassande med tanke på åldersskillnaden, och framtidsutsikterna för två dhampirer som är beskyddare är försvinnande få ...
Böckerna igenom får vi följa Rose och Lissas kamp mot yttre och inre fiender, och hur deras vänskap förändras och växer i takt med dem själva. Även om böckerna kategoriseras som romans, så är det ändå vänskapen som är det viktigaste för karaktärerna. Det är här Buffyvibbarna lyser starkast, samt i deras drivkraft att gå sin egen väg och bryta mot normerna för hur de bör bete sig och använda sina krafter.
Genom deras äventyr tas vi med till olika platser, både i vampyrsocieteten och andra länder. Vi får möta hovet, dhampirer som trotsat sitt arv, nästen med strigoi, vampyrbettsknarkare (som de frivilliga kallas) och familjeliv. Det börjar som en på flykten-roman, blir lite action, en del romans, en allt större del av politik och hovintriger, och mycket karaktärsutveckling. Svåra beslut måste tas, prioriteringar skiftar, tillit slås i spillror och några nära och kära visar sig vara helt andra än vad de först antogs vara.
Sjätte och sista delen har nu äntligen kommit ut. Jag har suktat efter den sen jag läste serien i våras, böckerna läses ut som i ett andetag. De är intrigtäta, karaktärstäta och farligare än vitt socker - bara liiite liiite till sen så ska jag sluta. De har hållit mig uppe alltför många långa nätter, men alltid varit värda det. Richelle Mead knyter ihop trådarna väldigt snyggt i sista boken, men lämnar tillräckligt mycket öppet för att jag ska börja min långa väntan på nytt - hon skriver en spin off-serie på ytterligare sex delar där den första kommer ut i augusti i år och som än så länge har namnet Bloodlines.
Provläs första kapitlet i Vampire Academy; första boken i serien:
http://www.richellemead.com/excerpt/excerpt2.htm
Författarens hemsida:
http://www.richellemead.com/index.htm