The Ocean at the End of the Lane

Vår berättare återvänder "hem" för en begravning. Huset där han bodde som barn finns inte kvar, men han fortsätter neråt vägen, hela vägen ner till gården där Lettie Hempstock bodde med sin mamma och sin mormor. Bakom gården finns en liten ankdamm som Lettie sade var hennes ocean. Han sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen, och genast börjar han minnas året då han var sju.

Han minns inneboende de hade, en opalhandlare som stal familjens bil och begick självmord i den för att han hade spelat bort pengar som han hade förskingrat. "Han ville att folk skulle få pengar" förklarar Lettie när mynt börjar dyka upp på omöjliga platser dagen efter. Opalhandlarens död har tänt en stubin, välkomnat något till vår värld som på sitt sätt kanske vill väl, men inte gör väl. Lettie vet hur man stoppar det, men något går fel, och monstret kommer tillbaka, kommer in i vår berättares hem, starkare och hämndlysten. Och naturligtvis ser hon inte ut som ett monster. Hon ser ut som en vuxen. Och vad kan en sjuåring göra mot de vuxna?

Lyckligtvis finns familjen Hempstock. Lettie Hempstock säger att dammen bakom gården är oceanen de kom hit över, från det gamla landet. Mamma Hempstock säger att Lettie minns fel, men det var länge sen och i vilket fall som helst har det gamla landet sjunkit. Mormor Hempstock säger att landet som sjönk inte var det {riktigt} gamla landet, men att hon minns: det riktigt gamla landet flög i luften. De vet vad som kan göras med monster. Och vilka offer det kräver.

Ibland var The Ocean at the End of the Lane så kuslig att jag ville dra täcket över mig och läsa med ficklampa, kanske helst under sängen. Ibland blev jag så orolig att jag önskade att boken var huvudpersonen så jag kunde krama honom. Och ibland var boken så vemodig - om det ofrånkomliga i att man måste lämna barndomen och glömma den, om att minnen upplöses som moln - att jag undrade hur den samtidigt kunde ha prickat in så väl upplevelsen av att vara sju år och rädd och ensam. Den är säkert också väldigt personlig, och Gaiman tackar i efterordet sin familj för att de låtit honom plundra barndomslandskapen och forma om dem till den här historien.

Från början skulle detta ha blivit en novell, men familjen Hempstock hade levt i Gaimans huvud så länge att deras historia inte fick plats i en novell. Den oväntade romanen är inte lång, men den är så lång som den är.