City at the End of Time
I Kalpas framtid har människorna omskapat sig med vad de kallar nootisk materia, och de är i det närmaste odödliga. För att möta hotet från Typhon har man skapat en uppsättning gammeldags människor som skall fungera som en slags kanariefåglar i en kolgruva när Typhon närmar sig. Två av dessa, den unge hetsporren Jebrassy och den upproriska Tiadba, ger sig av från Kalpa för att söka efter dess systerstad Naharaja, som kanske finns, kanske inte. De får ibland en slags kontakt med två ungdomar från Seattle, som mer eller mindre tar över deras kroppar för en stund.
I Seattle möter vi Jack och Ginny, som båda äger en mystisk artefakt kallad en ”Sum-Runner”. Båda har de förmågan att glida mellan alternativa universa, för att hitta den verklighetstråd som är fördelaktigast i stunden. I Seattle hamnar även Daniel Iremonk som har förmågan att ”Jaunta” mellan olika alternativa versioner av sig själv. Fast den här gången har han hamnat i någon annans kropp, och det är svårt att hitta tillbaka. Alla tre jagas av Maxwell Glaucous, som fick sitt nuvarande jobb för ett par hundra år sedan i London. Hans arbetsgivare The Livid Mistress är förknippad med Typhon och de vill åt ungdomarnas Sum-Runners. Jack och Ginny har episoder när de glider iväg på autopilot och upplever saker i en märklig stad i framtiden.
Det här är Greg Bears första riktiga SF-bok på flera år. Även om en del av hans thrillers med vag sf-fernissa har varit njutbara, så är det så här jag vill se honom. Här återvänder han verkligen med stil, och storslagnare kan det knappast bli med hela universum i vågskålen. Romanen är full av små referenser till andra SF-författare, där Bear tar deras teman och utvecklar dem vidare på ett helt eget sätt. Han har skapat ett fantastiskt persongalleri som levandegörs på ett fint sätt, inte minst skurken Glaucous är det en njutning att följa.