Counting Heads
I denna perfekta tillvaro träffar konstnären och designern Sam Harger den framgångsrike åklagaren Eleanor Starke, och efter en stormig kärlekshistoria gifter de sig och vederfars en sällsynt nåd: rätten att skaffa ett barn. Lyckan tycks fullständig.
Naturligtvis varar den inte länge. Ni förstår, all den där behändiga nanoteknologin kan också användas militärt, och så har skett: seklet innan vår berättelse tilldrar sig utbröt ett förödande nanokrig som decimerade mänskligeten och gjorde de överlevande en smula paranoida. Nu är kriget längesedan över, men alla måste fortfarande rutinmässigt genomgå automatiska säkerhetskontroller, och passerar man inte ligger man risigt till.
Sam Harger ligger risigt till.
Kanske är det ett misstag, kanske har någon velat komma åt hans mäktiga hustru genom honom, men hur som helst får en säkerhetsrobot för sig att Sam är smittad av elakartad nanotech och vidtar de åtgärder som krävs. Det innebär en brutal reningsprocess som gör att han fråntas all livsförlängande teknologi, berövas alla privilegier, och inte minst att hans kropp börjar utsöndra en ohygglig stank. Och då har han haft tur.
Fyrtio år senare är Eleanor en av jordens mäktigaste personer medan Sam lever på dekis i ett slumkollektiv, en bitter människospillra vars främsta drivkraft är hans plan på ett utstuderat offentligt självmord, bara för att visa de jävlarna. Men inte heller Eleanor går säker: hon har mäktiga fiender, och en dag utsätts hon för ett attentat.
Counting Heads är en imponerande mogen romandebut av en författare som länge skrivit uppmärksammad kortprosa - inledningen är en bearbetad version av novellen "We Were Out of Our Minds With Joy" från 1995. Det är en roman som överflödar av uppslag; den värld som skildras är komplex, kaotisk, bullrig och övertygande i alla detaljer. Det är en av de grundligast genomförda skildringar jag läst av en framtid där människan med teknikens hjälp gjort sig praktiskt taget gudalik, men vad som skiljer den från många sådana försök är den sociala dimensionen. Hos Marusek är det bara ett priviligierat fåtal som verkligen kan njuta av teknikens landvinningar, medan det stora flertalet lever under ganska eländiga förhållanden och ett väldigt proletariat av kloner gör allt grovjobb. En av de finaste handlingstrådarna rör en klonad polis som med bestörtning börjar upptäcka att han är en individ, med allt vad det innebär av ovisshet och tvivel på sig själv.
Det allra mest slående med Counting Heads är att människorna är igenkännliga som människor, med mänskliga drifter och farhågor, och vi kan känna med dem och kanske rentav identifiera oss med dem, men bara till en viss gräns. Deras sätt att tänka är radikalt främmande, precis som vårt sätt att tänka skulle vara radikalt främmande för en 1600-talsmänniska. John W. Campbell, den legendariske redaktören för Astounding, brukade uppmana sina författare att skriva sf som om de skrev samtidsskildringar från det år då de utspelar sig. Det är förstås en omöjlig uppgift, men få har lyckats skapa illusionen så väl som David Marusek gör här.