Evening's Empires
Vad man först lägger märke till är att inledningen påminner väldigt mycket om Alfred Besters klassiska The Stars My Destination (på svenska som 'Tigermannen'), i sin tur en science fiction-variant på Greven av Monte Cristo – alla hämndhistoriers moder.
Vad man därnäst lägger märke till är att bokens första del heter ”Childhood’s End” medan senare delar heter t ex ”The Caves of Steel” och ”The Cold Equations”, att huvudpersonen kallas Hari och att det talas om platser som Trantor och Tannhauser Gate.
Jodå, visst är det här en homage till guldålderns science fiction och till författare som Asimov, Clarke och Heinlein. Men till skillnad från många moderna försök att skriva sf på klassiskt vis utspelar sig 'Evening’s Empires' inte i ett universum som ser ut som man trodde på fyrtiotalet. McAuley har själv naturvetenskaplig bakgrund och sätter en ära i att använda sig av rymdforskningens senaste rön i sina böcker. Det är uppenbart att de data rymdsonderna på sistone har givit oss om solsystemet har varit starkt stimulerande för hans skrivande, och han excellerar i skildringar av exotiska miljöer. På så vis är han en värdig arvtagare till guldålderns författare: han härmar inte deras böcker; han använder deras metod, extrapolerar genuina vetenskapliga fakta in i framtiden och använder dem som bas för att berätta en historia.
Och historien han valt att berätta den här gången är ett äventyr av klassiskt snitt. Evening’s Empires är fullständigt fristående och kan läsas utan förkunskaper, men den utspelar sig i samma framtid som McAuleys tre senaste romaner, med början i The Quiet War – komplexa berättelser med ett flertal huvudpersoner och handlingstrådar som krävde full koncentration av läsaren men gav riklig lön för mödan. I den nya boken gör han det enklare för oss. Vi får följa Haris kamp för att ta sig från den öde asteroiden, återvinna familjens skepp, hämnas på sina fiender och nå försoning med sitt öde. På vägen får han veta mer om sig själv och sin familj än han kanske riktigt önskat; sanningen är mer komplex än han anat och tvingar honom att ompröva mycket av vad han trott på. Det är en utvecklingsberättelse av en typ man har stött på många gånger förr, men McAuley hanterar den med bravur.
Liksom i 'The Quiet War' håller sig McAuley i vårt eget solsystem, och han håller sig alltså till vad vi faktiskt vet om det. Man skulle kunna tro att det vore hämmande för fantasin, men det är snarast tvärtom – en stor del av tjusningen med de här böckerna ligger i alla de fullständigt hisnande miljöerna, och vetskapen att de faktiskt finns. Ibland överträffar verkligheten fantasin, men fantasi och verklighet i skön förening kan överträffa båda. Är det inte lite det som är grejen med science fiction?