Good Morning, Midnight
Fast på en forskningsstation någonstans i närheten av Arktis sitter den åldrande forskaren Augustine och trivs på egen hand, när de andra kollegorna plötsligt måste evakueras. Augustine vägrar ge sig av från sitt arbete, och eftersom alla har bråttom lämnas han helt enkelt kvar, ensam på forskningsstationen. Samtidigt bekantar vi oss med besättningen på farkosten Aether som nyligen varit vid Jupiter och vänt åter mot Jorden. Besättningsmedlemmen Sullivan ser fram emot att slutföra den första bemannade resan till Jupiter och tillbaka, när hon och resten av teamet plötsligt inser att all radiokontakt med NASA upphört.
Augustine och Sullivan är på helt olika platser, både fysiskt och i livet, men de har samtidigt mycket gemensamt. De har valt att satsa på karriären framför sina relationer, och de befinner sig på isolerade platser. Ensam i Arktis kan ingen höra dig skrika, precis som i rymden. Det här innebär att det under berättelsens gång blir en hel del navelskådande från bägge huvudpersonerna, och vi kommer dem båda väldigt nära.
När det finns ett så begränsat persongalleri som här, och ännu färre platser att beskriva, är det viktigt att allt får sin beskärda del i rampljuset. Författaren Lily Brooks Dalton tar sig tid att beskriva både Augustine och Sullivan, deras omgivningar och besättningsdeltagare så att allt blir levande, och både forskningsstationen och Jupiterfarkosten känns som trovärdiga, fungerande konstruktioner.
Aldrig har den mänskliga civilisationens fall berättats i så lugnt tempo. Vi är inte ens med om den, utan får förstå att den inträffar utanför bild. Att berättelsen helt fokuserar på huvudpersonerna istället, som ju är utanför samhället, undrandes, bidrar till en märkligt nervig känsla. De är inte i någon direkt fara, de har tillräckligt med mat och bränsle för de närmaste månaderna, och katastrofen påverkar dem såklart, men bara indirekt. Jag gillar greppet. Min nyfikenhet på vad som kan ha hänt ebbar ut något efterhand, helt enkelt eftersom berättelsen aldrig handlar om det. Den handlar om hur Augustine och Sullivan hanterar sin plötsliga isolering, och snuddar sällan omvärlden. Det är nästan aldrig någon action i Good Morning, Midnight, och det är oändligt skönt att få läsa en efter katastrofen-historia utan det.
David