Incandescence
Publicerad: Söndag, 1 juni 2008, Skribent: Johan Frick
Mycket hårdare än så här blir inte science fiction utan att fiction-delen upphör att finnas till. Ibland kan Greg Egans berättelser faktiskt tangera gränsen och börja övergå till mer eller mindre dramatiserade essäer i spekulativ naturvetenskap. Kanske är jag fel person att skriva om hans böcker (Alastair Reynolds, doktor i fysik och tillika framstående sf-författare, har erkänt sina svårigheter att hänga med i Egans resonemang), men det kan ju vara väl så intressant att se hur de fungerar för en van sf-läsare som saknar all naturvetenskaplig skolning.
Det korta svaret är: mestadels riktigt bra, om han bara får skumma förbi "Så funkar det"-bitarna.
Incandescence utspelar sig i två mycket främmande miljöer. Den första är litet lättare att begripa sig på: en ytterligt avlägsen framtid där större delen av galaxen bebos av en civilisation bestående av både artificiella intelligenser och varelser av biologiskt ursprung, alla obegränsat långlivade och praktiskt taget odödliga. De färdas mellan stjärnorna som ren kod och kan när de så önskar låta ladda ned sig i biologiska kroppar på planeter eller i habitat.
Galaxens kärna behärskas av en annan civilisation, som valt att sluta sig inåt och avvisa all kontakt med omvärlden. Utomstående tillåts visserligen låna det lokala nätverket för att korsa galaxkärnan, men normalt är sådana resenärer fullständigt isolerade från omgivningarna.
Rakesh och Parantham har levt i några tusen år, sett det mesta och hunnit bli ganska blaserade, så det är inte konstigt att de spetsar öronen när en främling säger sig ha väckts under en färd genom galaxkärnan och fått se en meteor full av DNA. Han har också fått adressen till platsen där han väcktes. Är det fråga om en förstucken inbjudan till galaxens kärna? I så fall borde den i första hand gälla DNA-baserade livsformer, vilket lyckligt nog är vad Rakesh råkar vara. Han antar utmaningen.
Den andra miljön är besvärligare att få någon rätsida på, även för en van sf-läsare. Jag ska inte försöka beskriva den närmare, dels för att jag inte är säker på att jag kan, dels för att mycket av nöjet består i att lista ut vad det är för värld vi hamnat i och hur den har blivit sådan. Nog sagt att det handlar om en ytterst exotisk miljö där livsbetingelserna är helt andra än de vi är vana vid.
Här huserar en insektslik livsform som äger hög intelligens, men som saknar nyfikenhet och alltså inte utecklat någon högre kultur, någon vetenskap eller någon mer avancerad teknologi. Så har det i alla fall varit så länge någon kan minnas, men nu blir det kanske ändring på den saken, för särlingen Zak har börjar göra experiment med stenar och snören för att lista ut hur hans värld fungerar. Han lyckas värva en ung lärling, Roi, men de har svårt att övertyga någon annan om att de sysslar med något viktigt. Tills deras värld bokstavligt talat skakas av en kraftig smäll som ställer till stor förödelse. Nu börjar folk lyssna på vad Zak och Roi har att säga, för de kan förklara vad som hände och kanske förhindra att det händer igen.
Båda handlingstrådar rör alltså personer som fastnat i en stagnerad miljö men som plötsligt ställs inför en utmaning och får chansen att pröva något helt nytt och okänt - i det ena fallet en geografisk upptäcktsresa, i det andra fallet en intellektuell. Den mest intressanta resan är nog Zaks och Rois; vad de sysslar med är ingenting mindre än att uppfinna konceptet vetenskap från noll. Tråkigt nog var denna resa bitvis infernaliskt svår att följa, åtminstone för mig. Vi får i detalj följa deras experiment och teorier, allt i en fysisk miljö som är allt annat än enkel att visualisera, och efter några sidor gick det runt i mitt arma huvud.
Men det går som sagt bra att skumma de här partierna och fortfarande ha stort utbyte av romanen. Vill man ha litet extra hjälp kan man gå in på Greg Egans hemsida (www.gregegan.net) och få en del av bakgrunden förklarad. Där kan man också läsa novellen "Riding the Crocodile", som utspelar sig 300 000 år före Incandescence och handlar om den första färden genom galaxens kärna, händelser som fått en mytisk status i romanens tidsålder. Är man osäker på om man mäktar med Egans prosa är det ett bra ställe att pröva på. Den djärve bör våga försöket; det här är en både storslagen och, faktiskt, gripande hyllning till den intellektuella nyfikenheten.
Det korta svaret är: mestadels riktigt bra, om han bara får skumma förbi "Så funkar det"-bitarna.
Incandescence utspelar sig i två mycket främmande miljöer. Den första är litet lättare att begripa sig på: en ytterligt avlägsen framtid där större delen av galaxen bebos av en civilisation bestående av både artificiella intelligenser och varelser av biologiskt ursprung, alla obegränsat långlivade och praktiskt taget odödliga. De färdas mellan stjärnorna som ren kod och kan när de så önskar låta ladda ned sig i biologiska kroppar på planeter eller i habitat.
Galaxens kärna behärskas av en annan civilisation, som valt att sluta sig inåt och avvisa all kontakt med omvärlden. Utomstående tillåts visserligen låna det lokala nätverket för att korsa galaxkärnan, men normalt är sådana resenärer fullständigt isolerade från omgivningarna.
Rakesh och Parantham har levt i några tusen år, sett det mesta och hunnit bli ganska blaserade, så det är inte konstigt att de spetsar öronen när en främling säger sig ha väckts under en färd genom galaxkärnan och fått se en meteor full av DNA. Han har också fått adressen till platsen där han väcktes. Är det fråga om en förstucken inbjudan till galaxens kärna? I så fall borde den i första hand gälla DNA-baserade livsformer, vilket lyckligt nog är vad Rakesh råkar vara. Han antar utmaningen.
Den andra miljön är besvärligare att få någon rätsida på, även för en van sf-läsare. Jag ska inte försöka beskriva den närmare, dels för att jag inte är säker på att jag kan, dels för att mycket av nöjet består i att lista ut vad det är för värld vi hamnat i och hur den har blivit sådan. Nog sagt att det handlar om en ytterst exotisk miljö där livsbetingelserna är helt andra än de vi är vana vid.
Här huserar en insektslik livsform som äger hög intelligens, men som saknar nyfikenhet och alltså inte utecklat någon högre kultur, någon vetenskap eller någon mer avancerad teknologi. Så har det i alla fall varit så länge någon kan minnas, men nu blir det kanske ändring på den saken, för särlingen Zak har börjar göra experiment med stenar och snören för att lista ut hur hans värld fungerar. Han lyckas värva en ung lärling, Roi, men de har svårt att övertyga någon annan om att de sysslar med något viktigt. Tills deras värld bokstavligt talat skakas av en kraftig smäll som ställer till stor förödelse. Nu börjar folk lyssna på vad Zak och Roi har att säga, för de kan förklara vad som hände och kanske förhindra att det händer igen.
Båda handlingstrådar rör alltså personer som fastnat i en stagnerad miljö men som plötsligt ställs inför en utmaning och får chansen att pröva något helt nytt och okänt - i det ena fallet en geografisk upptäcktsresa, i det andra fallet en intellektuell. Den mest intressanta resan är nog Zaks och Rois; vad de sysslar med är ingenting mindre än att uppfinna konceptet vetenskap från noll. Tråkigt nog var denna resa bitvis infernaliskt svår att följa, åtminstone för mig. Vi får i detalj följa deras experiment och teorier, allt i en fysisk miljö som är allt annat än enkel att visualisera, och efter några sidor gick det runt i mitt arma huvud.
Men det går som sagt bra att skumma de här partierna och fortfarande ha stort utbyte av romanen. Vill man ha litet extra hjälp kan man gå in på Greg Egans hemsida (www.gregegan.net) och få en del av bakgrunden förklarad. Där kan man också läsa novellen "Riding the Crocodile", som utspelar sig 300 000 år före Incandescence och handlar om den första färden genom galaxens kärna, händelser som fått en mytisk status i romanens tidsålder. Är man osäker på om man mäktar med Egans prosa är det ett bra ställe att pröva på. Den djärve bör våga försöket; det här är en både storslagen och, faktiskt, gripande hyllning till den intellektuella nyfikenheten.