Lagoon

Nnedi Okorafor fick en Nebulanominering och många lovord för Who Fears Death, som utspelade sig i ett postapokalyptiskt Afrika. Nu är hon tillbaka med en ny sf-roman, den här gången från Nigerias största stad. Också här blandas science fiction och magisk realism, när ett mystiskt föremål landar i havet utanför Lagos och konstiga saker börjar hända.

Okorafor, som är amerikanska med nigerianska föräldrar, började sin karriär som barnboksförfattare. Hon är litteraturprofessor i Chicago och hade redan vunnit flera litterära priser för sina barnböcker när hon började skriva för vuxna. Också hennes vuxenromaner har drag av sagoböcker. Hon använder sf-genrens rekvisita i metaforiska berättelser om vad det innebär att vara människa.

Lagoon är en typisk UFO-saga med välvilliga men outgrundliga utomjordingar och förvirrade jordbor. Snurriga män som bygger berg av potatismos skulle passa bra in i historien, om vi säger så. En stor portion kristet färgad symbolik ingår också, samtidigt som fundamentalistiska evangelister och gormande mansgrisar får sig en känga eller två.

Berättelsen tar sin början på Bar Beach (Lagos motsvarighet till Copacabana) sent en kväll. Två män och en kvinna har åkt till stranden med upprivna känslor. Huvudpersonen Adaora är marinbiolog. Hon har just slagits med sin man Chris, som är pånyttfödd kristen och inte gillar att hustrun går på rap-konserter. På Bar Beach träffar hon rap-artisten Anthony, vars konsert hon hade biljetter till, och soldaten Agu, som har fått stryk för att han försökte stoppa en våldtäkt. Trion hinner knappt sammanstråla förrän en väldigt onaturlig jättevåg reser sig över stranden och drar dem med sig ut till havs.

Riktigt vad som händer dem ute i havet får vi först inte veta, men när de sköljs upp igen är de förändrade. Och de har fått sällskap av en fjärde person, till det yttre en kvinna, men helt klart av utomjordiskt ursprung. Adaora döper utomjordingen till Ayodele och tar med henne till laboratoriet som hon har hemma i källaren för att utröna om ”hon” verkligen inte är en människa. Det är hon inte. Snarast tycks hon vara sammansatt av någon slags naniter. Vi anar att Ayodele och hennes fränder (för hon är inte ensam, och vi har förstått att en farkost nog har landat i havet utanför Lagos) är någon slags supermäktiga ”post-nonhumans”.

Adaoras trångsynta make har, inte oväntat, svårt att ta till sig idén om en utomjording i familjens källare. Han börjar vråla något om häxor, grips av panik och larmar sin församlingspräst, fader Oke. Samtidigt skvallrar familjens hembiträde om Ayodele för sin pojkvän, som kläcker den inte helt lysande idén att försöka tjäna en hacka genom att kidnappa utomjordingen.

Därifrån går det bara utför, kan man väl säga. Inte med historien, men med Lagos och vår tro på mänskligheten. De flesta av stadens invånare har lika svårt som Adaoras make att ta till sig idén om utomjordingar. Det blir upplopp och våldet sprider sig. Adaora, Anthony och Agu dras in i försök att kontakta Nigerias sjuka president, i hopp om att en myndighetsperson ska kunna få rätsida på situationen.

Lagoon är en ganska spretig roman. Den innehåller inte bara utomjordingar, utan också rent övernaturliga inslag, som en monstermotorväg. Parallellerna mellan Ayodele och Jesus är många, och den kristna symboliken blev ibland lite för stark för min smak. Men de små berättelserna från Lagos som finns invävda i sf-historien uppväger det negativa. För den som har svårt med pidginengelskan som talas av många i boken finns en ordlista i slutet (som jag hittade först när jag hade läst färdigt).