Nexus
I bokens början provkör Kaden ett program de kallat Don Juan, som är avsett att göra vem som helst till en riktig förförare. Det kan ju vara behändigt om man är en blyg nörd. Det finns dock ett stort problem. Nexus och andra tekniker för att förbättra oss har förbjudits i USA efter några spektakulära katastrofer som olika extrema grupper orsakat. Att något är förbjudet har dock aldrig hindrat folk från att vara nyfikna.
Samantha Cataranes jobbar för Homeland Security Emerging Risks Directory, ERD. Hon skickas in för att kontrollera vad Nexus 5-gänget håller på med. Hon upptäcker att de är mycket mer avancerade än hon kunnat ana. För att kunna arbeta med olika ”övermänskliga” grupper har hon tvingats att förbättra sig själv en hel del. USA är naturligtvis inte det enda landet i världen med liknande tekniker för att göra oss mer avancerade. I synnerhet verkar kineserna ha en hel del avancerade teknologier som amerikanarna vill ha koll på. I Thailand är man väldigt liberalt inställd till denna utveckling, så här är man värd för en stor internationell konferens för forskning kring olika transhumanistiska möjligheter. Kaden har länge närt en dröm om att få delta i denna årliga konferens, men han hade inte tänkt sig att han skulle delta under de premisser som för honom dit. Den amerikanska regeringen tvingar honom att åka för att spionera på Kinas stora forskarnamn i branschen. Samantha skickas med som hans ”barnvakt”.
Kadens liv har nu i ett slag förvandlats från en stilla nördig forskartillvaro till en kamp för livet med förbättrade muskelknuttar och upphottade lönnmördare, som alla tycks vara ute efter honom. Sam får jobba hårt för att hålla Kaden vid liv. Inte ens bland fridfullt leende thailändska munkar kan man vara helt säker.
Ramez Naam har skrivit en intensivt spännande cyberthriller, som känns väldigt trovärdig på något konstigt sätt. Jag kommer lite att tänka på Gibsons Neuromancer. Där Gibson lånade från Hammett och Chandler, lånar Naam från Michael Crichton. Det kanske inte är lika stilistiskt säkert som hos Gibson, men det är effektivt. Man blåser med och får hela teknologin med utan att tänka så mycket på den förrän efteråt. Inte långt efter jag läst Nexus, läser jag Gibsons text från Time Magazine år 2000: ”Will We Ever Have Computer Chips in Our Heads?”. Där utvecklar han varför han tycker att det verkar lite 1900-tal att göra något sådant. Här har vi nu en bok som har en lite mer uppdaterad version av hur uppgraderingen av våra hjärnor kan tänkas gå till.
Ramez Naam har jobbat på Microsoft med Internet Explorer och Outlook, och därefter som VD på Apex Nanotechnologies. Han är en ledande forskare i olika futurologiska och posthumanistiska sammanhang, och har även skrivit en bok i ämnet. Nexus är hans skönlitterära debut.