Old Twentieth

Nu hade människan uppfunnit livsförlängande tekniker som gjort henne praktiskt taget odödlig, så vad skulle hon då hitta på? I Joe Haldemans _Old Twentieth_ skickar man ut en flotta av gigantiska rymdskepp för att utforska och eventuellt kolonisera en nyupptäckt, jordlik planet. Färden beräknas ta några hundra år, så det är klart att passagerarna behöver en smula underhållning och avkoppling på vägen. Och det är just vad vår huvudperson, Jacob Brewer, tillhandahåller. Han sköter den så kallade "tidsmaskinen", som sänder den hugade till valfritt år under nittonhundratalet - det sista sekel då döden ännu var en realitet, och det blodigaste. Ja, faktum är att det är de allra blodigaste och mest dramatiska åren som är populärast bland de blaserade långresenärerna. För givetvis riskerar "tidsresenärerna" inte att dö på riktigt: det rör sig helt enkelt om en virtual reality-upplevelse, en avancerad simulation omöjlig att skilja från verkligheten.
Det var i alla fall vad man trodde, tills Jacobs klienter faktiskt börjar dö.

Old Twentieth är i ordets bästa bemärkelse gammaldags science fiction. Joe Haldeman har tagit några välbekanta sf-teman och satt ihop dem till en medryckande och spännande historia med bra tankedjup - att den också kan läsas som ett slags elegi över det svunna seklet gör ju ingenting. Som alltid skriver han utomordentligt väl utan att göra stort väsen av den saken, och han vet att berätta effektivt: romanen är relativt kort, snabbrörlig och befriad från allt dödkött. Den som roas av sådant kan nog räkna ut hur det hela ska sluta, men det gör ingenting: det här är inte i första hand en bok man läser för att bli överraskad, utan för att njuta av hur väl klassiska sf-idéer kan turneras av en mästare.

För nog är det en mästare vi har att göra med. Joe Haldeman, född i Oklahoma 1943, är en av sf-genrens mest pålitliga författare sedan över 30 år. Han slog igenom stort 1975 med The Forever War (på svenska som Det eviga kriget), en numera klassisk skildring av hur framtida rymdkrig faktiskt skulle kunna tänkas se ut, präglad av Haldemans erfarenheter från Vietnam. Boken vann både Hugo- och Nebula-priserna för årets bästa roman, en sällsynt bedrift som Haldeman upprepade med den tematiska uppföljaren Forever Peace 1997. Men han har inte fastnat i militär-sf-fållan: hans tematiska bredd är stor, och de senaste åren har han utgivit en rad utmärkta sf-romaner där fokus ligger på vanliga människors möten med det okända. Särskilt värd att nämnas är Camouflage från 2004, som nyligen vann en Nebula.

Författarens hemsida: http://home.earthlink.net/~haldeman/