Pattern Recognition

Cayce Pollard är en coolhunter. På uppdrag av globaliserade modekedjor glider hon runt i amerikanska ghetton och snappar upp kommande trender. Hon är också allergisk mot varumärken. Inte i politisk mening, så att hon har förläst sig på Naomi Klein, nej, allergisk rent fysiskt. Michelingubben gör henne kräkfärdig och hon sandpapprar bort jeansbolagets logotyp från nitarna på brallorna.
Hon är till synes ensam i universum. Morsan är fnoskig och farsan försvunnen, senast siktad i en taxi på väg mot Twin Towers i New York den 11:e september 2001. På tjänsteresa i London lånar hon en lägenhet av sin ex-pojkvän (han är i Ryssland och spelar in en dokumentärfilm om hur fulla ungdomar plundrar soldatlik utanför Stalingrad).
De enda vännerna finns på nätet, i en chatt centrerad kring mystiska konstvideosnuttar publicerade med jämna mellanrum av en okänd upphovsman. Vari det genialiska med snuttarna består, som skiljer dem från annan videokonst på och utanför nätet, får vi aldrig veta, bara att de har engagerat folk långt utanför kretsen av konststuderande och videofreaks. När direktören för en stor reklambyrå vill betala Cayce för att leta rätt på upphovsmannen nappar hon. Tillsammans med en kinesisk-amerikansk hacker börjar hon följa upp de få spår den tillbakadragna konstnären har lämnat efter sig.

Cayce är den mest renodlade thrillerhjältinna som har kommit ur Gibsons penna. Hon vet avsevärt mer än en genomsnittlig 30-åring om skum genrefilm, japanska otaku-pojkar och CIA-rutiner. Vid behov kan hon nocka italienska torpeder och schackra med alkoholiserade spioner. Hennes känsloliv är dämpat till utplåningens gräns. Hon konstaterar sakligt att pappan förmodligen är död och hon vägrar svara på moderns brev. När någon har genomsökt exets lägenhet sätter hon upp James Bond-inspirerade mikrofällor för att avslöja den skyldige. Hon är den klassiska spionhjälten - socialt handikappad i vardagen men dödligt effektiv när thrillerns eller agentromanens logik inträder i handlingen.

Gibson återvänder tre år efter All Tomorrows Parties med en nutidsroman där multisar, varumärken och kulturell nivellering orsakad av globaliseringen spelar huvudroller. Ett politiskt tema, kan man tycka, men cybergurun undviker allt som kan inordna boken i en höger-vänsterskala eller beröra dagspolitiken. Terrorattacken den 11:e september, där Cayces pappa försvann, beskrivs som en slags naturkatastrof. De alltid närvarande varumärkena gör Cayce småsjuk, men är samtidigt hennes levebröd. Hon rör sig i en värld befolkad av pr-firmor med obegränsade rese- och representationskonton, avdankade spioner och ryska oligarker.
Gibsons futuristiska cyberpunkmiljöer anas runt hörnet som den logiska fortsättningen på Cayces verklighet. Hänvisningar till gamla datorer, japansk otaku-kultur och genrefilm skapar en egen värld runt vår hjältinna, en slags alternativ sf-nutid där varken politik eller konst spelar sina vedertagna roller. Känslan förstärks av Gibsons språk som tydligt signalerar cyberpunk. Resultatet blir något som känns som en sf-roman, trots att den råkar utspela sig i nutid och sakna sf-inslag.