Pushing Ice

Månadens sf-tips är ingen purfärsk bok. Pushing Ice kom ut redan hösten 2005 och flera av er har säkert redan läst den, men en fristående ”hård” sf-bok av god kvalitet hör ju inte till vanligheterna så det känns ändå angeläget att presentera den närmare.

I Pushing Ice ger sig Alastair Reynolds i kast med ett tema som utforskats av åtskilliga SF-författare sedan Arthur C Clarke planterade en svart monolit på månen: utforskandet av en Stor och Outgrundlig Artefakt av icke-mänskligt ursprung. Reynolds artefakt utforskas inte av nyfikna forskare, utan av rymdgruvarbetare av den grovhuggna sorten. Hans asteroidgruvarbetare är visserligen vana att ta stora risker. ”Pushing Ice” syftar på affärsidén att sätta motorer på asteroider och styra in dem mot de inre delarna av solsystemet där de kan fångas upp. Men när det oerhörda drabbar dem har våra ”belters” svårt att hantera situationen och förfaller till inbördes strider.

Det hela börjar med en mystisk iakttagelse. En av Saturnus månar, Janus, lämnar plötsligt sin bana. Enkel matematik ger vid handen att inga naturliga krafter människan känner till har orsakat händelsen. Kvar finns slutsatsen att någon med en teknologisk kapacitet lång bortom den mänskliga har fått månen att flytta på sig. När delar av isskorpan på Janus yta börjar slitas loss blir det uppenbart att hela månen är konstgjord och accelererar av egen kraft.

Händelsen är naturligtvis århundradets nyhet. Rockhopper, ett gruvskepp som befinner sig i de yttre delarna av solsystemet, får under kapten Bella Lind i uppdrag att styra mot den flyende månen och göra så grundliga iakttagelser som är möjligt innan den hinner ut i tomma rymden. Kapten Lind lyckas i förstone få sin besättning att acceptera det riskabla uppdraget, men när Rockhopper fångas in av ”månen” utbryter myteri. Det står snart klart att utsikterna att återvända levande till jorden är små.

Mer ska inte sägas om handlingen än att Reynolds håller fast vid artefakt-temat ända till slutet av romanen. Fokus ligger på stridigheterna mellan olika grupper på Rockhopper, framför allt mellan kapten Lind och hennes tidigare vän, ingenjören Svetlana Barseghian som tidigt förespråkar att jakten på månskeppet ska avbrytas. De två blir bittra fiender och slåss om makten över besättningen. Samtidigt som vi får följa de inbördes striderna avslöjas gradvis sanningen om den flyende månen och dess destination Spica (en dubbelstjärna 260 ljusår från jorden).

Pushing Ice är en ”gammaldags” hård sf-roman, av samma typ som Greg Bears ”Eon”. Romangestalterna är kanske lite kantigt tillyxade. Med tanke på hur stor roll olika konflikter spelar i berättelsen retade jag mig ibland på att personteckningen inte var skarpare, men huvudrollen spelas ändå som sig bör av Artefakten och dess hemligheter. Några välgjorda utomjordingar och ett större perspektiv, med för- och eftertexter som knyter an till en mänsklig civilisation tusentals år in i framtiden, öppnar upp berättelsen och ger det rätta, storslagna suget.