Spin
Det var inte riktigt jordens undergång, inte än: solen gick upp som vanligt på morgonen. Men alla satelliter hade plötsligt fallit till marken, till synes utslitna i förtid. Vad som har hänt, visar det sig, är att jorden inneslutits i ett slags membran som filtrerar all elektromagnetisk strålning och skapar en illusion av natt och dag, allt för att livet ska kunna gå vidare mer eller mindre normalt. Innanför membranet har tiden nämligen bromsats upp: ett år på jorden motsvarar hundra miljoner år i världen utanför. Jorden är frusen i tiden som en slända i bärnsten.
Det innebär en hel del intressanta saker, bland annat att solen kommer att gå i nova och dö inom några årtionden, sett från jordisk horisont. Kanske är undergången trots allt nära förestående?
Människorna reagerar olika på det ofattbara. Jason, ett matematiskt snille och arvtagare till en entreprenör i rymdindustrin, viger sitt liv åt att förstå vad som hänt. Hans väl så begåvade syster Diane dras till allt mer extrema religiösa sekter. Tyler, vår berättare, är en ganska alldaglig person som försöker leva sitt liv och göra det bästa av situationen; han utbildar sig till läkare och blir Jasons förtrogne samtidigt som han har att hantera sin komplicerade relation till Diane. Det här är en fullkomligt briljant roman. Den fungerar på flera olika plan: som hård sf i bästa Clarke-anda med svindlande kosmiska perspektiv, som studie i hur mänskligheten hanterar en kris, som berättelse om några barndomsvänners och deras familjers sammantrasslade öden. Wilsons styrka som författare är förmågan att balansera det kosmiska dramat och det mänskliga utan att någotdera blir lidande: berättelsens olika nivåer förstärker och fördjupar varandra på ett sätt som inte känns det minsta konstruerat. Det är mycket imponerande.
Väl så imponerande är att Wilson berättar med sådan lugn säkerhet att man sakta vaggas in i att godta allt som händer som fullständigt rimligt. Det händer en massa hela tiden och det är väldigt spännande, men tempot blir aldrig jäktat eller ryckigt. Här finns inget teknobabbel, inga infodumpar, inget effektsökeri, och ändå (eller kanske just därför) blir effekten alldeles hisnande.
Mycket av dagens kvalificerade sf-litteratur svänger sig med avancerade koncept som kräver förhandskunskap eller åtminstone snabb fattningsförmåga hos läsaren; icke så här. Spin är en bok som man lugnt kan sätta i händerna på ovana sf-läsare -- i synnerhet på dem som tror att all sf är teknikfixerad på karaktärernas bekostnad -- utan att för den skull tråka ut oss som läst sådant här sedan barnsben. För även om upplägget kan verka bekant (har jorden kanhända satts i karantän av gudalika utomjordingar som vill lära oss en läxa?) kommer Wilson våra förväntningar på skam och knyter elegant ihop det hela till en final som är lika otippad som följdriktig, som kastar ljus över allt som hänt tidigare så att man genast vill börja från början och läsa om boken i skenet av vad man fått veta. (Fast en del lämnas öppet: det kommer en fristående uppföljare.)
Robert Charles Wilson är född 1953 i Kalifornien men har bott i Canada sedan barndomen. Han har tidigare givit ut elva romaner varav den första, A Hidden Place kom 1986. När jag skriver detta har Spin just nominerats till Hugo-priset för 2005 års bästa sf-roman. Det är Wilsons fjärde nominering, och den här gången borde han ha goda chanser att vinna även om konkurrensen är knivskarp. Mycket bättre än så här blir inte science fiction.