The Golden Age
Publicerad: Torsdag, 1 maj 2003, Skribent: Johan Frick
Med "guldåldern" menade antikens tänkare den avlägsna urtid då människan levde i ett lyckorike utan död, sjukdom, krig eller svält; en tid, med andra ord, som bjärt avvek från den järnålder de själva satts att leva i. Och det tycks verkligen vara en fullt jämförbar guldålder som råder i John C. Wrights debutroman, fast som den sf-författare han är har han förstås placerat den i en avlägsen framtid. Med teknikens hjälp har människan övervunnit alla de järnålderns förbannelser vi känner så väl: hon kan, om hon så önskar, leva för evigt i en virtuell verklighet som hon själv valt, mer eller mindre skild från den fysiska världen; hon kan skräddarsy alla sina upplevelser, redigera sina minnen och välja bort de otrevliga bitarna; hon kan välja hur hon vill se världen och hur hon själv vill bli sedd; hon är med våra ögon sett praktiskt taget gudalik.
I denna värld verkar Phaethon, Helions son (namnen kommer från den grekiska mytologin och är högst betydelsebärande), en man som under sitt långa liv begått stora ingenjörstekniska bragder. Han tillhör det Silvergrå huset, som hyllar viktorianska dygder och omfattar en måttfull, behärskad estetik - en aktad, välanpassad samhällsmedborgare, kan det tyckas, inte olik hjälten i en Jules Verne-roman. Men någonting står inte riktigt rätt till med honom: av en slump börjar han ana stora minnesluckor hos sig själv, och närmare undersökningar ger vid handen att han frivilligt gått med på att låta avlägsna en betydande del av sina minnen från de senaste århundradena - och därmed en betydande del av sin identitet. Minnena finns bevarade i en databank, men öppnar han dem får han betala ett mycket högt pris.
Vad är det egentligen som har hänt? Alla i hans omgivning - somliga vet vad det rör sig om, de flesta inte - bönar honom naturligtvis att låta saken bero och vara nöjd med sin perfekta tillvaro i sin perfekta värld. Tror ni att han gör det?
En någorlunda van sf-läsare anar snart vartåt det barkar. Phaethon är en arketypisk sf-hjälte och The Golden Age är en klassiskt upplagd sf-roman, full av ekon från genrens historia. I sf-sammanhang brukar man med "guldåldern" mena den tid under sent 1930- och tidigt 1940-tal då redaktör John W. Campbell sporrade sina författare till stordåd, och det råder inga tvivel om att Wright vill skriva in sig i denna stolta tradition. Undertiteln "A Romance of the Far Future" är en blinkning till Olaf Stapledon, och det är lätt att skönja spår från A. E. Van Vogt, Cordwainer Smith och i synnerhet Jack Vance (vars romangestalt Emphyrio gör ett kort gästspel). Det handlar närmast om den stil som Brian Aldiss kallat "widescreen baroque": extravaganta äventyr i extravaganta miljöer skildrade med sprakande technicolorfärger och hög energi. Wrights språk är lika yppigt överdådigt som Vances, med en säker behärskning som imponerar, i synnerhet hos en romandebutant.
Men även om formen närmast är klassicistisk bygger Wright i högsta grad på moderna idéer som artificiella intelligenser, virtuella världar och nanoteknologi. Han är förvisso en traditionalist, men en sådan som förnyar traditionen och fyller den med eget, originellt innehåll. Och han gör det ruskigt väl: framför allt i skildringen av sitt framtidssamhälles olika grupperingar och deras respektive sätt att se världen (bokstavligt talat) firar han triumfer. Det är kvalificerad idédiskussion av det slag som sf-litteraturen är så väl ägnad åt, samtidigt som det är stor underhållning.
The Golden Age är bara första halvan av Phaethons historia: den skall avslutas i The Phoenix Exultant, som utges i inbunden form under maj månad. För den som inte kan tåla sig till pocketutgåvan går det alltså att läsa vidare utan lång paus; jag hör till dem som inte tänker vänta.
Vad är det egentligen som har hänt? Alla i hans omgivning - somliga vet vad det rör sig om, de flesta inte - bönar honom naturligtvis att låta saken bero och vara nöjd med sin perfekta tillvaro i sin perfekta värld. Tror ni att han gör det?
En någorlunda van sf-läsare anar snart vartåt det barkar. Phaethon är en arketypisk sf-hjälte och The Golden Age är en klassiskt upplagd sf-roman, full av ekon från genrens historia. I sf-sammanhang brukar man med "guldåldern" mena den tid under sent 1930- och tidigt 1940-tal då redaktör John W. Campbell sporrade sina författare till stordåd, och det råder inga tvivel om att Wright vill skriva in sig i denna stolta tradition. Undertiteln "A Romance of the Far Future" är en blinkning till Olaf Stapledon, och det är lätt att skönja spår från A. E. Van Vogt, Cordwainer Smith och i synnerhet Jack Vance (vars romangestalt Emphyrio gör ett kort gästspel). Det handlar närmast om den stil som Brian Aldiss kallat "widescreen baroque": extravaganta äventyr i extravaganta miljöer skildrade med sprakande technicolorfärger och hög energi. Wrights språk är lika yppigt överdådigt som Vances, med en säker behärskning som imponerar, i synnerhet hos en romandebutant.
Men även om formen närmast är klassicistisk bygger Wright i högsta grad på moderna idéer som artificiella intelligenser, virtuella världar och nanoteknologi. Han är förvisso en traditionalist, men en sådan som förnyar traditionen och fyller den med eget, originellt innehåll. Och han gör det ruskigt väl: framför allt i skildringen av sitt framtidssamhälles olika grupperingar och deras respektive sätt att se världen (bokstavligt talat) firar han triumfer. Det är kvalificerad idédiskussion av det slag som sf-litteraturen är så väl ägnad åt, samtidigt som det är stor underhållning.
The Golden Age är bara första halvan av Phaethons historia: den skall avslutas i The Phoenix Exultant, som utges i inbunden form under maj månad. För den som inte kan tåla sig till pocketutgåvan går det alltså att läsa vidare utan lång paus; jag hör till dem som inte tänker vänta.