The Prefect

Efter utflykten med månen Janus i Pushing Ice återvänder Alastair Reynolds till den värld vi känner från Revelation Space och böckerna som följde på den. Den här gången har han skrivit en deckare, en genre han säger sig läsa ohälsosamt mycket av. Tom Dreyfus är en renhårig snut med en stor sorg att bära. Hans unga kollega Thalia på dataavdelningen är också märkt av det förflutna. Hennes far begick ett brott som gjorde honom till en skam för Panoplykåren, poliskåren som patrullerar Glitter Band, samlingen av rymdstationer runt planeten Yellowstone.

Det hela börjar onekligen som en polisroman. Thalia och Dreyfus gör ett tillslag på en station som tros ha fifflat med röstmaskineriet. Glitter Band är nämligen en demokrati, och till Panoplykårens främsta uppgifter hör att försäkra att det så förblir. Tillslaget ger bevis för att en bugg existerar i programvaran för det system som förbinder alla Glitter Bands stationer. Thalia sätts att skriva en bugg-fix för det. Samtidigt inträffar ett massmord i den större skalan. En hel rymdstation skärs sönder, troligen med hjälp av en rymdskeppsmotor, och hundratals människor dör. Misstankarna riktas osökt mot conjoiners, de ”förstärkta” människor vars skepp ligger ankrade en bit utanför Glitter Bands stationsbälte. Det drar ihop sig till diplomatiska problem.

Här börjar romanen avvika från vad man kan förvänta sig från en ”vanlig ” deckare. Reynolds är helt enkelt lite för förtjust i storslagna idéer och katastrofala händelser för att nöja sig med att berätta om vem som gjorde’t och varför. Det dröjer inte länge förrän Thalia är fast i ett gammalt hederligt katastroffilms-scenario, samtidigt som Dreyfus och övriga kollegor ställs inför vad som närmast kan likna inbördeskrig med risk för miljoner döda och ett slut på demokratin i Glitter Band. I slutändan hotas hela Glitter Bands befolkning av utrotning.

Mer än så ska jag inte avslöja om handlingen. Det finns gott om maffiga scener från exotiska rymdstationssamhällen. Några udda AI:ar och rymdskeppsscener lyckas Reynolds också klämma in. Det är aldrig tråkigt, men personporträtten är ganska fyrkantiga. Kanske hör det till genren. Dreyfus är en renhårig snut. Vid sin sida har han en trogen assistent. Hans chef har visserligen en otäck superteknologisk pryl inopererad i nacken, en pryl som hindrat henne från att sova i mer än tio års tid, men i övrigt har hon väldigt mycket gemensamt med Castillo i Miami Vice eller Furillo på Hill Street. Skurkarna är tämligen lätta att identifiera så snart de dyker upp i handlingen.

I ärlighetens namn får jag säga att jag gillar The Prefect trots att det är en deckare till formen. Reynolds många kul idéer lyfter historien. Särskilt historien som knyter an till hur Dreyfus fru dog, i mötet med samma märkliga AI som satte en anti-dröm-bomb i nacken på polischefen, har det rätta sense-of-wonder-schvunget. Katastrof-scenariot med datateknikern Thalia känns lite mindre inspirerat och det är som sagt lätt att snabbt sortera de vita hattarna från de svarta.