Zendegi
Egan brukar räknas till de ”hårda” sf-författarna. ”Ibland kan Greg Egans berättelser faktiskt tangera gränsen och börja övergå till mer eller mindre dramatiserade essäer i spekulativ naturvetenskap,” skrev Johan Frick om hans förra roman Incandescence. Riktigt så teknisk blir aldrig Zendegi. Framför allt utspelar den sig i en nära framtid, med alldeles vanliga människor av kött och blod i huvudrollerna.
Det hela tar sin början hemma hos den australiensiske utrikeskorrespondenten Martin Seymour. Han har precis avslutat ett förordnande i Pakistan och nu ska tidningen skicka honom till Teheran. Det fick hans flickvän sedan 15 år att göra slut. Hon hade hoppats på en flytt till London eller Paris. Martin hanterar skilsmässan skapligt, men det är ändå en ganska avtrubbad man vi möter när han ska rippa över alla sina gamla LP-skivor till datorn för att slippa ta med dem till Iran. Han har ont om tid och inser för sent att han har slarvat med inspelningsvolymen. Några av favoritskivorna låter för djävligt när han ska lyssna av dem.
Inte ens en gammal Paul Kelly-skiva låter sig obesvärat rippas till datorn. Hur knepig är då inte Martins hela hjärna?
Men den frågan har vi inte kommit till än. Först får vi följa med Martin när han rapporterar från en andra iransk revolution. Tillsammans med grannen Omar hjälper han en transsexuell man som har haft ihop det med en av Väktarrådets ledande medlemmar att lämna landet. Det innebär början till slutet för mullornas välde.
Samtidigt möter vi Nasim, en ung exil-iransk datatekniker i USA. Hon är knuten till HCP (The Human Connectome Project), ett projekt som syftar till att kartlägga den mänskliga hjärnan. Projektet slits mellan å ena sidan medicinska intressen som vill ha en användbar hjärnmodell för forskning, å andra sidan privata finansiärer som drömmer om att kopiera ett specifikt (oftast deras eget) medvetande till hårddisken och lura döden. Nasim följer händelserna i det gamla hemlandet på tv och gnags av en känsla att hon borde göra mer för den iranska demokratin. När revolutionen är ett faktum, samtidigt som HCP får problem med finansieringen, bestämmer sig Nasim för att flytta med sin mamma tillbaka till Teheran.
Därifrån tar vi ett skutt 15 år framåt i tiden. Martin bor kvar i Teheran. Han har gift sig med en iransk demokratiaktivist och fått en son. Nasim har, efter diverse olika jobb, landat hos en datorspelsfirma som driver Zendegi (persiska för "Livet"), ett VR-MMORPG. Onlinespelen har tagit klivet in i den virtuella verkligheten och nu ”är” man, med hjälp av glasögon och rörelsesensorer, verkligen sin figur i datorspelet. Tyvärr går det inget vidare för Zendegi. Andra speltillverkare tar marknadsandelar med hjälp av bättre AI för mobs, eller ”proxies” som de kallas här.
Nasim nås av nyheten att HCP-projektet har fått ny luft under vingarna. Den medicinska grenen av finansiärerna vann, och projektet har kartlagt den mänskliga hjärnan på ett sätt som kan utnyttjas av läkemedelsföretag och medicinsk forskning. Däremot kan inte den den nya tekniken användas för att replikera en existerande hjärna. De metoder som Nasim utvecklade under sin tid i projektet har lagts åt sidan till förmån för en teknik som skapar en mer abstrakt datormodell. Först blir Nasim sorgsen och känner att hennes arbete var förgäves. Sedan blir hon varse att råmaterialet bakom den nya modellen, data från tusentals scannade hjärnor, har gjorts tillgängligt för forskningsvärlden. En vild plan väcks i Nasims hjärna. Hon ska applicera sina gamla modeller på projektets rådata och skapa bättre, mer människolika ”proxies” till Zendegi. Men för att göra det behöver hon en finansiär. Hon tar kontakt med en av ”tokarna” från HCP:s barndom, en herr Caplan som sökte odödligheten genom att få sin hjärna kartlagd. Han är beredd att hjälpa henne, i hopp om att hennes nya datorspelsprojekt i förlängningen ska leda till tekniker som kan kartlägga en existerande hjärna. Av diverse skäl, som jag inte vill gå in på för att inte förstöra läsupplevelsen, hamnar vår vän journalisten Martin också i projekten. Hans hjärna ska scannas och en ”kopia” skapas i Zendegi.
Naturligvis uppstår problem. Att använda scans av mänskliga hjärnor för att skapa mobs till ett onlinespel är förstås att be om trubbel. Det är politisk dynamit och de tekniska fallgroparna är otaliga. Att kopiera en specifik hjärna är ännu svårare och etiskt mer laddat. Egan lyckas väva in de politiska, moraliska och praktiska frågorna i en lurig och spännande berättelse. Han väljer inga lätta lösningar och har ingen storslagen upplösning, men vill man läsa om hur det egentligen kan gå till att kopiera ett mänskligt medvetande är det alltigenom fascinerande.
Dessutom har Egan faktiskt fått riktigt bra kläm på datorspelsvärlden i Zendegi. Det blir en trovärdig plats, och samtidigt en gemensam fantasi för Martin och hans son Javeed. Egan har också lätt hand med personteckningen, något jag tycker att han har saknat i tidigare romaner. Helt perfekt är det inte. Martin känns först lite otydligt tecknad. Jag har svårt att tro på en utrikeskorre med ett så glest nät av bekanta och så försiktig framtoning, men han blir tydligare i konturerna när livet sätter krokben för honom längre fram i boken. Desto tydligare framstår Nasrim. Kanske har Egan lättare att hitta nyanserna hos en datatekniker och forskare än hos en journalist, jag vet inte. Men det är marginalanteckningar. I det stora hela är Zendegi en riktigt bra roman!