De levande döda

Vi lever i en värld där solen har gått ner.

Det är första meningen i rollspelet KULT, författat av Michael Petersén och mig i skärningspunkten mellan 1980-tal och 90-tal. Spelet var en orgie i piercad gothestetik, depprock och influenser från body horror-filmer Micke och jag sög i oss under 80-talet. Under det sena 90-talets rollspelsdöd föll det i glömska. Helt nyligen, när 80-talsspel blev heta igen, påminde sig folk att det där var ju ett spel de hade gillat. En ny, inte fullt så gothig, utgåva lanserades. Micke och jag började fundera kring spelet, helt klart var det mest personliga vi någonsin skrivit. Varför beskrev vi verkligheten som ett fängelse? Varifrån kom den religiösa symboliken? Hur influerade var vi av händelser som  Sovjetimperiets och Berlinmurens fall? Vad hade vår sent i livet erkända queerness med saken att göra?

Vi kläckte idén att sortera våra tankar i form av en roman. Lysande, tänkte vi! Ett bra sätt att knyta ihop det gamla med det nya och utforska spelets värld för oss själva (och eventuella läsare). Vi tog avstamp i det gamla KULT. Noir, tänkte vi, måste det vara. Och är det noir måste det vara en deckare, eller åtminstone en thriller. Men inte 80-tal. Vi måste lyfta in spelvärlden i vår tid. Vi började där och arbetade oss framåt.

Snart insåg vi att romanskrivande är kul. Men svårt! Oerhört svårt! Det rymmer ett överdåd av valmöjligheter. Vem berättar? En person? Flera personer? En opersonlig berättare? Allvetande? Allovetande? Vilket tempus ska vi använda? Presens? Imperfekt? Pluskvamperfekt med insprängda sms?

Vi skrev och ändrade och pratade med redaktören och blev till slut ändå tämligen nöjda med Döden är bara början, en ganska traditionellt berättad roman förlagd till Berlin. Staden var (tillsammans med Paris) inspirationskällan till Metropolis, det människans urhem som vi i spelets värld kan skymta när verkligheten hotar att falla sönder. Det var något vi ville utforska närmare, samtidigt som vi sökte oss tillbaka till det vi tyckte bäst om när vi byggde KULTs värld – kroppslig skräck, rädslan för och dragningen till sönderfallet, våra bräckliga minnen och oförmåga att lära av våra misstag. Plus förstås en och annan demon och slaskig skräckscen!

Vi blev glatt överraskade (och lite skrämda) av att en massa människor uppenbarligen bar nostalgiska känslor för KULT och ville läsa romanen. Många gillade den. Några dissade den. Vi försökte lära oss något av vad som fungerade och inte fungerade innan vi  glatt kastade oss över nästa romanprojekt. Det fick titeln De levande döda och tog upp tråden där den första boken slutade.

En lärdom från första boken var  ”sätt ingen fast deadline”. Skriv tills boken är färdig. Inom rimliga gränser, förstås. (Världen är full av böcker som aldrig hittar läsare för att författaren hållit för hårt på den regeln.) En annan läxa vi hade lärt oss var: ”brottas med strukturen tills den fungerar”. Pröva alla knep – väggar fyllda med post it-lappar, pil-box-modeller, excel-ark – om det funkar är det rätt. Vrid och vänd på karaktärerna, alla tankar och känslor, grunden för allas handlande. Älta allt ett extra varv, också när du tror att du är klar.

Efter ett och ett halvt års skrivande var vi nöjda med De levande döda. Jag törs nog säga att det är en bättre roman än Döden är bara början. Snyggare. Otäckare. Med bättre fokus på de viktigaste personerna. Några ämnen bär över från första boken: staden som lekplats, graffiti som magi, människorna som hjälplösa gudar i en sönderfallande värld. Men De levande döda handlar framför allt om minnets bräcklighet och om att förlora sin plats i tillvaron. Den går utmärkt att läsa fristående, också om flera personer från den första romanen dyker upp, några i nya roller. Det märkliga konstprojektet som sprider sig över Berlin finns kvar, liksom dödsängeln Thaumiel och den svenska skulptören Amanda.

Gunilla Jonsson

Alla som köper De levande döda i Stockholmsbutiken eller webshopen får sitt exemplar signerat av Michael och mig. Vår första bok Döden är bara början är också signerade.

Ett smakprov från början av boken:

Jag heter Kim Scholz. En och åttio lång. Sextiosex kilo. Född tredje mars tjugohundra. Bruna ögon. Kastanjebrunt hår. Tävlingsmänniska. Ska läsa ekonomi på universitetet. Tränar rodd och karate. Gillar att dansa. Har DJ:at tillsammans med Clara. Julias bästa vän. Vi gick i samma klass på Heinz-Berggruen-gymnasiet.

Kim öppnade ögonen mot mörkret. Luften smakade mögel och klibbade av instängd fukt. Minnet av en darrande hand dröjde kvar på höger axel. Ett samtal om Aleppo. Det finns graffiti i Aleppo. Människor riskerar livet för att spreja slagord på sönderbombade hus. VI KOMMER TILLBAKA. GAME OVER. Bilder av stridande, sörjande, döda. Bilderna finns kvar där. Det är viktigt att minnas.

Jag är naken. Hon satte sig upp. Grått ljus föll över trappsteg gjutna i betong under en halvöppen dörr uppflugen på väggen. En källare. Minnet (var det en dröm?) bleknade. Kroppen svävade över det skrovliga golvet. Utan att tänka gled hon upp på fötter.

Det gör inte ont. Hon strök med handen över magen och brösten. Huden var ojämn under fingertopparna, skorvig eller ärrad. Jag är drogad. Det är magic mushrooms eller syra. Nej, inte drogad. Lättad, euforisk över att stå på den svala betongen och inte känna smärta. Hon gick uppför trappan och ut i ljuset. Dörren öppnade sig mot en hall där tapeterna hängde i trasor och golvets linoleum böljade, uppbruten från fogarna i väggen. Ett gyllene sommarskymningsljus strilade in genom sönderslagna fönster.

Det finns en sol. Jag vill sitta i solen. Hon drog in den sommarvarma luften. Bakom ryggen hördes fotsteg och gnyende som från ett skadat djur. Två nakna kroppar steg upp ur källartrappans mörker – en lång och gänglig, den andra kort och senig.

”Akta tröskeln”, sa den mindre av kropparna, en ung man. Kim kunde först inte para ihop den grova rösten med det magra och skäggstubbiga ansiktet. Hon trevade i minnet och hittade ett namn. Chadi. Den odrägliga lilla killen från fru Polls konstkurs, han som ville bli arkitekt. Hade han ens skäggväxt? Han såg på henne som på en främling.

Kim harklade sig och försökte säga något. När hon lyckades lät rösten främmande, dov och hes: ”Det är jag. Kim Scholz.”