Death Stranding

När jag omkring 2006 blev skickad av Arbetsförmedlingen på en jobbsökarkurs, fick jag under fyra veckor gå på studiebesök, lära mig skriva CV och spela orimligt mycket innebandy. Under ett moment skulle vi föreslå två drömyrken inför våra kursledare. Swat-team, fotbollsproffs och sångerska var några av önskemålen som kom fram, medan jag själv drömde lite mer försiktigt och fick ur mig att jobba i bokhandel eller som brevbärare. Den första drömmen slog uppenbarligen in, och när spelet Death Stranding släpptes i slutet av 2019 fick jag äntligen chansen att förverkliga dröm nummer två.

Death Stranding är en slags postnord-simulator där du i rollen som Sam Bridges (spelad av en inte sällan avklädd Norman Reedus) levererar paket, förnödenheter och ibland människor i ett postapokalyptiskt Amerika. Spelet är mishmash av spelmekanik, referenser (när soundtracket till den italienska kultfilmen Deep Red dyker upp i ett paket i spelet jublar jag), skådespelare och cameos. Mads Mikkelsen, Guiellermo del Toro, Nicolas Winding Refn, Conan O’brien, kanske är spelet egentligen bara en enda anledning för regissören enfant terrible Hideo Kojima att hänga med coola personer.

Death Stranding är ett spel som på gott och ont inte liknar någonting annat. Storyn skrev Hideo Kojima tillsammans med Hitori Nojima, som tidigare skrivit romaner baserade på andra kojimaspel (ja, det är ett uttryck), och för den som inte fått nog av Sam, Fragile, Deadman och Die-Hardman så har vi nu fått in två nya romaner skriva av Nojima – Death Stranding: The Official Novelization 1 och Death Stranding: The Official Novelisation 2. Garanterade utan Konamis inblandning!