Grim - två läsare recenserar

Grim av Sara Bergmark Elfgren

Grim berättas i två huvudsakliga tidsplan – dels ur artonåriga Kaspers perspektiv i närapå nutid, dels ur Håkan och Grims perspektiv under det sena åttiotalets Stockholm. På samma sätt skriver vi vår recension ur två perspektiv: ur Sofias som tillhör Håkan och Grims generation och ur Livs som är ett par generationer yngre.

Sofia: Kasper är en rätt vilsen tonåring som gillar att teckna men har svårt med självkänslan innan han träffar vännen Iris och hittar ett sammanhang där han trivs och känner sig accepterad som en av demonerna i personalen på Gröna Lunds spökhus, här kallat House of Demons. Självtvivel och mörka tankar är en stor del av hans verklighet, liksom musiken som han alltid haft med sig genom sin familj. Pappa Håkan är basist och grundade ett av de första svenska death metal-banden i Sverige, Dark Cruelty, tillsammans med bästa vännen Grim från Timrå (Timraw!).

Tragedin som tog frontgestalten Grims liv betydde slutet för bandet och Kasper som föddes dagen mellan Grims dödsdag och födelsedag och blev döpt efter honom kan inte låta bli att försöka nysta i vad som egentligen hände, särskilt efter att Grim börjar dyka upp i hans drömmar. Gotisk spänningsroman är en rätt passande genrebeskrivning. Det är miljöerna, människorna och musiken som präglar berättelsen. Det övernaturliga surrar rätt fjärran i bakgrunden men subkulturens fascination för skräckgotik i alla dess former är ständigt närvarande.

Det är nästan hypnotiskt tätt berättat, som läsare sugs jag in i stämningen och har svårt att värja mig mot dessa tonåringars ångest, iver, självtvivel och kreativa upptäckarlusta. Sara Bergmark Elfgrens språk är alltid precist, rakt och ibland smärtsamt tydligt, hon väjer inte för det som gör ont. Och det är också romanen Grims stora styrka. Vi får uppleva bandet Dark Crueltys tillblivelse och upplösning med intensivt levande skildringar av dödsmetallscenen i Sverige. Det är distade buzzsaw-gitarrer, pudelfrillor, tape trading och fantastiskt starka och genuina vänskapsband. Det är förstås inte riktiga platser och artister i huvudrollerna men det märks att författaren gjort omfattande research och som barn av samma tid har jag lätt att känna igen mig i miljöerna från det sena åttiotalets Stockholm.

Nutidens Stockholm, främst Haninge och Gröna Lund, får vi se genom Kasper och hans vänners ögon. De rör sig i en värld fixerad vid självbilden, internetkultur och att vid tvånget att hitta sin väg utan att gå vilse i mediabruset. Det är plågsamt att som tillhörande föräldragenerationen läsa skildringar av psykisk ohälsa som så många unga lever med och önska att det inte stämde så väl med vad som händer i verkligheten runt omkring oss. Grim utspelar sig i samma värld som Elfgrens förra roman Norra Latin men är förutom någon referens helt fristående. Tematiken kring utanförskap, ungas livsvillkor och en värld som eventuellt rymmer någonting mer, något magiskt och skrämmande, är dock samma. Det ska bli oerhört spännande att se om det blir en kvartett gotiska Stockholmsberättelser till slut!

Liv: Varje gång jag börjar läsa en ny bok av Sara Bergmark Elfgren blir jag lika överraskad av effekten som språket, karaktärerna och berättelsernas utformning har på mig. Jag sugs in. Jag tappar tid. Jag vaknar upp till verkligheten, timmar senare, och kan inte skaka av mig personerna jag läst om och deras öden.

Jag läste Grim i ett svep under en dag, uppslukad och förtrollad. När en roman berättas parallellt inom flera tidsrymder kan jag ofta uppleva att ett av perspektiven blir mer fängslande än de andra. Så var inte fallet med Grim. Jag var lika investerad i det pappa Håkan och hans vänner var med om som i vad som skedde i sonen Kaspers liv, och sättet som deras berättelser relaterar till varandra på gör helheten än mer fängslande. “Bara ett kapitel till”, sade jag otaliga gånger, och plötsligt var sista sidan läst, varefter jag låg överväldigad och sömnlös i sängen med en önskan om att genast börja om från början för att få vistas bara lite längre i Grims gotiska Stockholmsmiljö.

Trots att det smärtar att erkänna det så relaterar jag väldigt mycket till både Kasper och Grim genom de skarpa beskrivningar av psykisk ohälsa som Sara Bergmark Elfgren ger. Kaspers ofta återkommande katastroftankar om hur han uppfattas av sin omvärld, hur patetisk, efterhängsen och meningslös han tror att alla andra tycker att han är, skär som en kniv i hjärtat på mig. Den inre rösten som ständigt är där för att bekräfta de värsta tankarna en har om sig själv är så fruktansvärt välbekant. Beskrivningarna av Grim då mörkret inom och omkring honom blir alltmer påtagligt innebär också plågsam igenkänning. Extra plågsamt blir det då Grims mörker skildras ur Håkans perspektiv, en närstående som försöker nå fram till någon som mår dåligt. För en läsare som mig, som både varit personen på botten av det avgrundsdjupa hålet och personen som står hjälplös inför sin närståendes demoner och måste bevittna hur hen förlorar kampen mot dem är det mångbottnat smärtsam läsning.

När du är den person som omsluts av mörkret finns det dåliga samvetet där nästan huvudsakligen för att ytterligare bekräfta din uselhet som människa; stackars mina anhöriga som måste se mig såhär, som inte kan förstå eller hjälpa hur mycket de än försöker. Som inte kan nå mig. Stackars de som bryr sig om mig, när jag bara är en börda. Så växer mörkret till en kompakt vägg som separerar dig från allt och alla. Genom den kan ingen värme och ingen kärlek nå dig. Det spelar ingen roll hur fina vänner du har, hur mycket dina föräldrar bryr sig, hur mycket beröm du får och att alla säger att du är en viktig del av deras liv; genom mörkerfiltret ter sig allt som ett brus. Du kanske hör, men du känner inte. Därför ligger det också i det självförevigande mörkrets intresse att du stannar där bakom - ju mer ogenomträngligt mörkret ter sig, desto svårare är det även för dig att försöka nå ut till dina nära, och desto mer meningslöst känns det att försöka prata om hur du mår, för hur skall du ens kunna sätta ord på detta enorma, ogripbara som skiljer dig från dem?

“Kanske är det så att spöken föds ur hemligheter. I skammens och tystnadens mylla slår de rot och börjar sina hemsökelser,” skriver författaren en bit in i boken, och hennes karaktärer gestaltar tesen väl. Kasper som tar på sig en glad mask för att det är enklare att låtsas må bra än att erkänna motsatsen, Håkan som bearbetar sorgen efter Grim på ett flyktmässigt vis, Grim med allt han inte kan, eller vill, avslöja om sig själv… om det som tynger en får förbli hemligheter begravda djupt inom en kommer de aldrig att sluta förfölja en. Det gäller att lita på människorna runt omkring en, att låta dem hålla ens hand, att öppna sig för dem. Det är inte en garanti för att allt slutar väl. Men det blir mindre ensamt så, där i mörkret.

Är det något Sara Bergmark Elfgren är särskilt skicklig på så är det att realistiskt skildra människor och deras relationer, och som läsare är det lätt att känna igen sig i hennes karaktärers känslor och tankar och känna sig… sedd? Det är väl därför jag aldrig kan hålla mig ifrån att skriva mer om känslorna som hennes böcker väcker hos mig än konkreta detaljer om handlingen, när jag egentligen borde försöka bära den analytiska recensent-hatten och kunna betrakta verket på mer behörigt avstånd. Hennes karaktärer är så äkta. De stövlar rakt in i mitt hjärta utan att knacka. De är så levande i all sin felbarhet. Berättelserna de bebor är så stämningsfulla, och deras takt är så perfekt anpassad för att det skall vara oavbrutet spännande medan en fortfarande hinner ta in och verkligen känna allt som sker. Det är omöjligt för mig att läsa utan att bli djupt påverkad och fullständigt uppslukad.

Sedan är det såklart en fördel när berättelsens setting och övergripande teman talar till en; när jag läste Norra Latin var det min inre teaternörd som gjorde glädjeskutt, i Grim är det min kärlek till death metal och den mörka subkulturen som får näring. Jag misstänker dock starkt att jag kommer att känna likadant oavsett vilka influenser just den här författaren väljer att väva in i sina kommande böcker. Så är det helt enkelt med de skickligaste författarna - de fångar dig oavsett vilken bakgrund och vilken förhandskunskap du besitter när du börjar läsa - och till den kategorin hör Sara Bergmark Elfgren. När kommer nästa bok? Jag kan inte vänta!