How the King of Elfhame Learned to Hate Stories

Denna jättefina illustrerade saga-om-sagor är en sidequel till Holly Blacks The Folk of the Air-sviten. Den är både vacker och finurlig, och lite sorglig ibland. Rovina Cais bilder passar bra till berättelsen, stämningsfulla och snygga. Det är inte lätt att illustrera både överjordiskt sköna älvprinsar och gamla trollhaggor, men hon lyckas, utan att göra det hela för sockersött.

Jag började läsa den här boken utan att förstå att det var en del av en serie (trots att det stod tydligt på baksidan, men ibland blir man bara förförd av ett omslag), och insåg ungefär halvvägs igenom att jag nog missat något. Den fungerar att läsa fristående, då det handlar om den oälskade älvprinsen Cardans uppväxt och ungdom och leker precis lagom med sagornas strukturer för att det går att gissa vad som sker – men jag tror verkligen den blir bättre om man läst The Cruel Prince och dess två uppföljare. Framförallt ska de läsas i ordning om man är det minsta spoilerkänslig, då den avslöjar saker som händer i slutet av trilogin.

Den yngsta av många älvprinsar växer Cardan upp nästan övergiven i Elfhames palats och omgivningar, stjäl mat och suktar efter uppmärksamhet, vilket han lättast får genom hyss och elakheter. Under den bitska ytan är han väldigt, väldigt ensam, och kanske är det därför han lyssnar utan att vilja när ett gammal troll berättar en sedelärande saga för honom, om en elak pojke med ett hjärta av sten och en fästmö förvandlad till ett monster… Det är en ny saga, men Holly Black prickar in rätt ton i dess olika versioner. Det märks att hon kan sina älvor, sagor och fédrottningar.

Det här är en relativt snabbläst bok, men ändå med substans, och de fina bilderna och sagan invävd i den lockar till omläsning. För mig som började i fel ända, ger den också ett stort sug efter att läsa resten av The Folk of the Air-trilogin och jag tror att för de som har läst den, blir det ett mycket kärt återseende

Gabriella