Miljö-sf

Vi har länge haft en uppsjö science fiction-böcker som handlar om vad som kan ske i vår klimatpåverkade framtid. Nattsvarta visioner om en ökenlik, sandhärjad jord delar hyllrader med eko-utopier där tekniken är återhållsam och ren. Vart vi än är på väg, så är det klart att klimatförändringen inte längre är en framtidsvision utan sker här och nu. Det finns många faktaböcker på ämnet, men två av de intressantaste vi har på hyllorna är:

The Uninhabitable Earth, på svenska Den obeboeliga planeten, av David Wallace-Wells är en utveckling av den mycket uppmärksammade artikel från New York Magazine, som inleddes med de oroväckande orden: Jag lovar er, det är mycket värre än ni tror. Det blir inte mer trösterikt i längre form. Wallace-Wells beskriver en överflödets tidsperiod som tagit slut och en nära framtid där de redan ostoppbara klimatförändringarna kommer orsaka brist på allt vi vill ha – rent vatten, stabilitet, flora och fauna som vi är vana vid – och en tillväxt av det vi, med värre stormar och skogsbränder som vårt nya normalväder, instabil ekonomi och hårdnad kamp om resurser.

Men han stannar inte där. Boken är ett varningens rop – världen vi lever i är ingen saga, det finns ingen ensam hjälte som vänder tillbaks klockan i sista sekunden. Wallace-Wells starkaste budskap är att vi måste se sanningen i vitögat och kämpa hårt för att marginellt minska förödelsen, varken ge upp eller skönmåla.

Geologen Hope Jahrens The Story of More är mildare i ton, om knappast i innehåll. Detta personliga brev till mänskligheten är även en historik över de nyckelupptäckter som orsakat klimatkrisen och kretsar kring vår knepiga drivkraft ”mer”. Vi har alltid drömt om mer: resa längre och snabbare, skåda det osedda, mer kontroll, mer förbättring… Nu har den instinkten fört oss in i klimatkrisens återvändsgränd, och Jahrens frågar om den i stället kan kanaliseras till det bättre.

Hope Jahren tar avstamp i sitt eget liv innan hon guidar genom de upptäckter som förändrade allt, som förbränningsmotorer och superindustrialiseringen av jordbruket. Hon diskuterar vad som sker just nu och var förändring kan sättas in, för att ändra framtiden. Det är en stark appell till ändrat beteende, med välgrundad fakta som presenteras på ett tillgängligt sätt.

Det finns som sagt mängder med spekulationer om klimatet – JG Ballards klassiska The Drowned World, Palo Bacigalupis hårdkokta The Water Knife och science fantasy-verk som Rebecca Roanhorses Trail of Lightning. Två som jag rekommenderar extra är:

Kim Stanley Robinson New York 2140 handlar om en vattnets framtid, där de överlevande bor i ett kooperativt samhälle i ett halvdränkt New York. I katastrofens efterdyningar handlade allt om överlevnad, men med tiden drar egoismens växlar igång igen. Många personer, många synvinklar och välbeskriven vetenskap av en mästare inom hård SF.

Maja Lundes Blå ger ett norskt perspektiv på klimatfiktionen, med en berättelse som rör sig mellan 2017 och 2041. I den första tidsperioden följer vi den äldre miljöaktivisten Signe, som kämpar för sin hembygd och den sköra naturen omkring henne. I framtidsdelarna ligger fokuset hos den ensamstående pappan David, på flykt genom ett härjat och uttorkat Europa. Kopplingen mellan de två blir en av romanens trådar, liksom kopplingen mellan läsarens val här och nu, och den framtid vi får.

/Gabriella