Ofärdstider II

Rymd 12.00 Det är torsdag och i kalendern står det så. Rymd 12.00. Inget annat. Jag gör så ibland, har jag märkt. Skriver hastigt ned något svårtolkat i kalendern, och skyndar sedan vidare genom livet. Efter en vecka eller månad kommer kalendern ikapp mig. Oftast på morgonen, när jag i sällskap med kaffekoppen öppnar kalendern för att se vad dagen har att erbjuda. Det kan stå ett namn, som jag inte känner igen och inte har en aning om vem det är eller vad det gäller. Eller så kan det helt enkelt stå ”Möte 13.30”. Då blir jag trött på mig själv. Möte? Vad då för möte?

Det är dåligt att inte ha koll på vad som händer. Nonchalant mot kolleger som förberett sig inför mötet och förväntar sig att jag också har gjort det. Pinsamt att bli avslöjad som slarver. Alltså måste jag vara listig. ”God morgon!” säger jag hurtigt till Lina som är kontorschef och ofta kallar till möten. ”Jag läste din dagstext om rollspel i karantän, den var toppen! Vad gör du i dag, förresten? Något särskilt?”

Lina har mycket att göra, många särskilda saker, men inget som har med Rymd 12.00 att göra. Jag hänger en stund runt kaffemaskinen och är social, men ingen jag frågar nämner något om rymden.

Till slut ger jag upp och slår mig ned vid skrivbordet och fördjupar mig i statistik från Svensk Bokhandlarförening. Försäljningen i fysisk bokhandel i Sverige har minskat med nästan 40% de senaste veckorna. Ja, det har förstås vi också märkt. Vi öppnar klockan tolv i stället för tio, och stänger en timme tidigare än vanligt. Borta är våra vanliga förmiddagskunder – glada finnar som anlänt med Viking Cinderella på Stadsgårdskajen och sakta vandrat utmed vattnet in mot Stockholm och Gamla Stan, äldre damer som läser på skrynkliga lappar och säger att lilla Olivia önskar sig Berserk volym 16 och 17 i födelsedagspresent, pappor med otäckt morgonpigga barn som fickparkerar barnvagnen längst in i butiken och utan att tveka överger den lilla otäckingen som trots allt somnat av vagnens rytmiska gungande och tar trappan två steg i taget upp till spelavdelningen för att köpa senaste numret av White Dwarf eller en expansion till Dungeons & Dragons; ett spel som de ändå inte kommer att spela, åtminstone inte de närmaste fem sex åren. Men det säger jag förstås inte, jag vet av egen erfarenhet att somliga pappor har ett behov att upprätthålla illusionen om att livet är som vanligt, som det var förut, trots att ett jordskred inträffat i tillvaron.

Jag drabbas av en längtan att allt ska vara som vanligt. Att vi ska slippa ha drakfötter med guldnaglar i golvet med jämna mellanrum fram till kassan som markerar var vi ska hålla social distans, att handspriten på kassadisken kan ställas undan och dörrarna ut mot Västerlånggatan öppnas och kunder ska komma och gå som de brukar. Nedstämd. Jag känner mig nedstämd.

”Hej!” säger Jenny i dörröppningen och ser uppfordrande på mig.

”Hej?” säger jag dröjande. Jenny har en imponerande nördprofil, till och med för att jobba i Sf-bokhandeln. Det har hänt att hon pratat om ondskefull artificiell intelligens, hippiealver och Jujutsu Kaisen i en och samma mening. Hon läser manga på japanska, lyssnar på förfärlig metal k-pop och håller i Sf-bokhandelns podradio…

Podradio! Rymd! Klockan 12!  Jag lägger ifrån mig Bokhandlarföreningens statistik. Jag ska på lunch med Jenny och Gabriella som skymtar i bakgrunden och diskutera litterära rymdraketer inför inspelning av nästa podprogram. All nedstämdhet faller av mig. Tänk, jag ska på lunch med Jenny och Gabriella och prata om rymdraketer! Allt kommer att bli bra, det blir en sommar i år också.

Lord Wizard of Space

PS: Läs även Ofärdstider I