Skräckfyllt skrivande i isolationen

Också våren ser ut att bli en isoleringens tid. Själv har jag jobbat hemma sedan i mars i fjol och känner galenskapen krafsa på insidan av skallbenet. Människan är ett flockdjur. Det är ingen slump att isoleringsceller kan användas som tortyrinstrument. Tur då att det finns böcker att läsa och texter att skriva. Läsande öppnar en dörr mot andra platser och människor, men för mig fungerar skrivande ännu bättre som redskap för att bekämpa ensamhet och isolation. Allt skrivande riktar sig till en läsare. Kanske är läsaren en fiktiv person i mitt huvud. Kanske är det jag själv. Kanske är det min partner eller min redaktör. Det spelar ingen roll. Samtalet med denna andra tar udden av ensamheten.

I november i fjol publicerade jag min andra roman tillsammans med Michael Petersén. De levande döda handlar om att glömmas bort. Tre tonåringar vaknar upp i en källare med ärrade kroppar och minnesluckor. I mötet med föräldrar och vänner upptäcker de att ingen längre minns dem. De har skrivits ut ur verkligheten.

Under arbetet med De levande döda hade vi ingen aning om att 2020 skulle bli ett år när känslan av alienation skulle drabba snart sagt hela världen. Vi var färdiga med texten när pandemins vidd stod klar. Men som skräckförfattare hade vi ägnat mycket tid åt att fundera och prata om isolation och utanförskap. Skräckberättelsen ingår i en tradition där ensamhet och känslan av att befinna sig utanför verkligheten har varit ett bärande tema ända sedan Edgar Allan Poes gotiska noveller, över Shirley Jacksons berättelser från ett USA där alla har något att dölja och en avgrund öppnar sig under den till synes soldränkta vardagen och till vår egna John Ajvide Lindqvist som utforskade ämnet på ett lysande sätt i Låt den rätte komma in.

Ett isolationens år passar alltså rimligen bra för att skriva skräck. Michael och jag har precis påbörjat arbetet med en ny bok, sista delen i vår skräcktrilogi Mauerfall. Vi har bara hunnit till skisstadiet, men för alla som sitter isolerade och vill skriva sig ut ur ensamheten kanske mina högst personliga tankar kring skräckskrivande kan inspirera.

1. Omfånget. Skräck är, precis som science fiction, en utmärkt genre att pröva på i kortformat. Många av de bästa skräckberättelserna är noveller. Men det går att skriva fantastisk skräck i det långa formatet. Stephen King gillar tegelstenar. Mats Strandberg har skapat ruggiga Kinginspirerade historier med svensk botten i Färjan och Hemmet. Ajvide Lindqvist skriver gärna långt, senast i den den nya romanen Vänligheten. Var inte rädd för det långa formatet, men bered dig på att det tar tid att skriva en lång roman. Texten måste skrivas om gång på gång, och ju längre den är desto längre tid tar det ....

När Michael och jag påbörjade Mauerfallprojektet bestämde vi oss för att skriva tre böcker och skissade upp en treaktsstruktur som omfattade alla tre, men tillät handlingen att ta oväntade vändningar under skrivandets gång. På samma sätt kan flera noveller sammanfogade tematiskt, som Clive Barkers klassiska Books of Blood, underlätta utforskandet av ett tema och göra det lättare att hantera persongalleriet.

2. Platsen. Det är ingen slump att John Ajvide Lindqvists senaste serie fick namnet Platserna. Få skräckberättelser ser ut som Bondfilmer eller Dan Brown-romaner, med flackande mellan turistmässiga platser. Alltför många utflykter från ”händelsernas centrum” förvandlar skräcken till thriller. Skräcken kräver en avskärmning av scenen. Get Out fungerar inte om hotet omedelbart står klart för alla inblandade och det visar sig lätt att fly. Också platser som vid första ögonkastet verkar klyschiga och överanvända (mentalsjukhus, fängelser, stugbyar, hotell och campingplatser) får liv och fungerar bra om de ges ett levande innehåll. Ajvide Lindqvists camping i Himmelstrand och hotell Overlook i The Shining visar det. Är scenen en  hel stad eller by ska den helst genomsyras av skräckberättelsens tematik.

Mauerfall utspelar sig i Berlin, en mångfacetterad storstad, men där själva stadens geografi under kalla kriget var en sinnebild för isolation och utanförskap.

3. Tematiken. Skräck kan vara många saker: verklighetsflykt, utforskande av svåra känslor, skildring av avgrunder hos människor som visar upp en vacker fasad, gestaltande av hur människor reagerar när de tappar kontrollen, fasan inför insikten att det vi trodde var tryggt kunde förvandlas till en mardröm. Ibland kommer berättelsen och personerna först, och tematiken smyger sig fram först i efterhand. En del författare påstår sig aldrig se den själva, utan väntar på att en läsare ska tolka texten. Men för mig, och många andra, är det en ovärderlig hjälp att hitta en ”tematisk tråd” att hålla i. I noveller krävs ofta strikt kontroll av tematiken för att berättelsen ska få rätt skärpa.

”Body horror”, som utforskar skräck knuten till den egna kroppen, tankar kring döden och kring känslan av att vara avskuren från andra människor är teman jag gärna återkommer till. Mauerfallserien baserar sig på ett rollspel, KULT, som Michael och jag skrev för trettio år sedan. För oss har romanskrivandet varit ett sätt att utforska vilka känslor och teman vi omedvetet vävde in i spelets bakgrund och utveckla dem.

4. Personerna. Skräck handlar om människor. ”Helvetet är andra människor,” som Sartre lät en av rollfigurerna säga i pjäsen Bakom lyckta dörrar. Eller ”konflikt är drama”, som min skrivkompis Gabrielle de Bourg brukar påminna mig om när jag riskerar att mesa ut. Skräckskrivande handlar om att utforska gränser och gränsöverskridande, titta bakom masken vi alla bär och se vilka avgrunder som öppnar sig. Också på ytan helt fysisk skräck är på något plan psykologisk. Relationer, eller oförmågan till relationer, spelar en stor roll. Det gör att persongalleriet kan bli snävt. Men inte alltid. Stephen King målar gärna upp ett helt litet samhälle och Mats Strandberg vill också ha många människor att spela med.

I Mauerfall står staden Berlin i centrum för historien. Det gör persongalleriet bredare än i en historia som kretsar kring en familj eller annan avgränsad grupp. Vi har snävat av persongalleriet tematiskt. I princip alla i romanen är konstnärer eller arbetar med konst. Det ger i sig en avgränsning mot ”de andra” som inte hör till konstnärskollektivet.

5. Skräcken. Och skräcken då? Måste det vara otäckt? Ja, på något plan måste det vara otäckt. Det behöver inte stänka blod över alla sidor, men skräckläsaren vill utforska rädslor och förbjudna känslor tillsammans med författaren. Ibland ligger skräcken helt under ytan som hos Shirley Jackson, ibland slits kött sönder i varje rad som hos Clive Barker. Men någonstans måste texten gestalta en svårgripbar, outhärdlig, okontrollerbar verklighet. Annars är det inte skräck.

KULT, spelet som ligger till grund för Mauerfallserien, är utpräglad skräck med stora inslag av body horror. Men när Michael och jag började skissa på romaner baserade på spelet plockade vi upp element som inte var helt skräckmässiga och resultatet blev urban fantasy med inslag av skräck och betoning på det urbana. Alienation, insåg vi, var huvudtemat som fick genomsyra alla tre böckerna. Nu arbetar vi med att skapa en stark skräckkänsla knutet till alienation i den tredje boken.

Det var mina tankar kring skrivande just nu, i inledningsfasen av en ny roman. Fler och proffsigare råd kan hämtas ur John Ajvide Lindqvists bok Misslyckas igen, misslyckas bättre – anteckningar om skräck och i Stephen Kings On Writing. Båda rekommenderas varmt!

Lycka till med skrivandet, det ljusnar snart!
Gunilla