The Silence of the Girls

Pat Barker har i den här boken skrivit Illiaden i Briseis perspektiv. Hon var i centrum av konflikten, både som maka och drottning i en fallen stad och sedan som Akilles slav, vid hans sida under belägringen av Troja.

Tidigt i boken, när Lyrnesso faller, reflekterar Brisei över att kvinnor med söner för en gångs skull avundas kvinnor med döttrar, eftersom döttrarna skulle få leva.

Långt senare, i Troja, kommer den berömda scenen när Priamos bönfaller Akilles om sin döda sons kropp och säger ”jag gör det ingen man gjort före mig, jag kysser den hand som dödat min son” och Brisai tyst konstaterar att hon gör det oräkneliga kvinnor tvingats göra före henne. Hon särar på benen för mannen som dödade min make och mina bröder.

Det är mellan de två konstaterandena boken, och kvinnornas roll i krig, utspelar sig och det är ett brutalt porträtt av kvinnor i krig. I det här fallet är det ett berömt och omskrivet krig, som berättats åtskilliga gånger, där män har utmålats som segrare eller förlorare. Hittills har kvinnor varit antingen det män strider om eller krigstroféer tillsammans med mattor och guld. I den här boken är det också redan från början tydligt att alla kvinnor vet exakt vad som väntar dem, och ibland är det nästan det mest obehagliga. Det finns inga illusioner eller tankar om räddning, bara kall förberedelse för det som sedan kommer. Mäns förhoppning stannar ofta vid att de hoppas vara döda innan deras fru och barn skriker. Tack för det.

Sedan lever kvinnorna i tystnad – i alla fall de dödliga kvinnorna. De höjer kanske inte rösten och de anpassar sig, men det betyder inte att de inte har åsikter eller en tydlig bild av sin situation. Brisei har båda delarna, och hur stillsam och tyst hon än är, har hon ett rikt inre liv och det är det som är läsarens behållning

Pat Barker har varit författare länge och stora delar av hennes bibliografi handlar om krig eller trauma, ofta en kombination av de två, så det är en genre hon är bekväm i. Hon är kanske mindre bekväm med antika Grekland, men boken är tillräckligt bra för att det ska gå att ha överseende med vissa faktafel. Hon har också en fantastisk förmåga att skriva målande vackert och brutalt, ofta i samma mening. Bokens feministiska tema hade lätt kunnat falla över i en lektion eller predikan, men Pat Barker är skicklig nog att undvika det. Hon lyckas också behålla både känslan och teman om utsatthet och ensamhet från originalet.

En annan fördel är att Brisei är inte en modern feministisk kvinna i ett historiskt sammanhang, utan en person som levt och vuxit upp i den världen som hon nu reagerar på. Det ger en verklighetsförankring som ibland saknas i den här typen av böcker och tydliggör budskapet om att det är dags att börja lyssna på de som hittills tystats eller förbisetts när vinnarna skriver historien.

Det är också den perfekta boken för de som letar något nytt efter att ha slukat allt Madeleine Miller skrivit.