Vindsjäl & Itras by

Sverige har länge utmärkt sig i rollspelsvärlden och det har släppts mycket under årens lopp. Mycket är varianter på äldre spel. Drakar och demoner, Mutant, Chock, Western och andra titlar återanvänds med nya och putsade regelsystem. Det är ofta väldigt bra, men sällan överraskande. Men nyinkomna rollspelet Vindsjäl känns på många sätt som en frisk fläkt. Det är ett fantasyspel med tyngdpunkten på utforskande. Så långt inte så nytt, men det är väldigt färgglatt och livfullt, och den europeiska medeltiden är utbytt mot ett potpurri av sydamerikanska, sydostasiatiska och nya zeeländska influenser. Inga dvärgar, alver eller orcher någonstans. Det utspelar sig på en bergig och tätbevuxen ö på tropiska och subtropiska latituder, full av svävande berg, vild natur och av en i det närmast utopisk karaktär. Men naturligtvis finns det ett större hot i form av Sorgen, varelser som bryter sig in och försöker förstöra, och vars framfart våra äventyrare hamnar i vägen för. Dessutom finns det, såklart!, en uråldrig civilisation i vars gamla övervuxna ruiner både nyttiga och hemska föremål kan hittas.

Spelet skiljer sig främst från övriga liknande spel för att det är så mycket tryck på upptäckarglädje och färg. Reglerna är ganska enkla och känns lite som Blades in the Dark eller Svärdets sång.  Vid ett hinder rullar du ett antal sexsidiga tärningar (exakt antal beroende på färdigheter och situation) och alla som slår fem eller mer visar vilken grad du lyckades lösa problemet. Snabbt och enkelt. 

Jag tror det är ett perfekt spel för alla med en äventyrsådra, både unga och äldre.

I Norge har de inte samma tradition av att släppa egna rollspel som här. Men de finns. Störst är Itras by, ett rollspel där staden Itras är helt i fokus. Det är en stor stad med gamla vindlande gator och brinkar, teknologi som nyligen skapat enkla automobiler, telegrafer och koldrivna fabriker. Färgerna är mörka och sepiatonade. Tänk svartvit stumfilm och noir. Det är dessutom något skevt med hela staden. Oförklarliga saker händer, människor försvinner, mystiska figurer drar omkring i skuggorna, husens källare rymmer hemliga dörrar och gångar. 
Jag ser klara influenser från filmer som Delikatessen, samt böcker som Gormenghast och Momo – eller kampen om tiden. Det är lite skevt och oförklarligt. Saker ser ut ungefär som man tänker sig dem, men inte riktigt. 

Det är ett riktigt trevligt spel med enkla väldigt självförklarande spelregler och där utforskandet av stadens alla skuggsidor, och det är många, lätt kan fylla en väldigt lång kampanj.

Spelet är skrivet på bokmål, det av de två norska språken som är lite närmare svenskan i textform, så det är inga problem för mig att förstå innehållet.