En stämningsfull saga om förlust och mod, centrerad kring en ung flicka som tar sig vatten över huvudet i letan på sann vänskap.
Asuna tillbringar större delen av sin tid på egen hand. Efter skolan tar hon hand om läxor och hushållet, sedan är hon uppe bland klipporna och lyssnar på radio i väntan på att mamma ska komma hem från nattpasset.
En eftermiddag blir hon anfallen av ett odjur när hon korsar järnvägsspåret, och om det inte varit för Shun hade hon inte klarat sig. Shun och Asuna blir snabbt vänner, men lyckan är kortvarig. Vart kom han egentligen ifrån? Och är den nya lärarvikariens berättelser om den underjordiska världen Agartha sanna?
Kul att veta:
Journey to Agartha är skriven och regisserad av Makoto Shinkai, mannen bakom
5 Centimeters per Second. Det är en film som rör förlusten av närstående, och vikten av att gå vidare i livet trots stor sorg.
Omdöme:
Det här är en finstämd och stark film om sorgehantering och övergivenhet. Makoto Shinkai har lyckats fånga känslor i glasklara ögonblick, och bildspråket är superbt. Ibland påminner scener om något ur Miyazakis
Laputa eller
Min granne Totoro, men det här är en anime som har något säreget.
Journey to Agartha är väldigt vacker, och hittar balansen mellan vad som gör en situation spännande eller skrämmande, en person sympatisk eller osympatisk. Tittaren sugs in i berättelsens detaljrikedom; ett par uppspärrade ögon antyder plötsligt på en karaktärs dolda och obehagliga sidor, ett fast grepp om en hand kan avslöja så mycket rädsla. Det här är en film där självisk fåfänga skördar offer, där vänskap är kortvarig men stark, där mod är att göra just det man inte vill men måste, och där ensamhet överbryggs. Vuxna tillåts göra fel på gott och ont och modiga, brådmogna barn får släppa allting och gråta.
Det finns såklart några brister. Antydningar kring Asunas far och radion han lämnar henne synas aldrig närmare. Teorin om att varenda diktator från ovansidan ända in i modern tid utnyttjat svunna rikedomar (och ändå lyckats hålla detta hemligt) håller inte för mig. Men det är en cynikers åsikter. I sin helhet är Journey to Agartha en film som passar alla åldrar (om än med vuxet sällskap för de minsta), och som på två timmar är skrämmande, sagolik och rörande över förväntan.
Observera att filmen heter
Children Who Chase Lost Voices i USA (Och Children Who Chase Stars i Japan).
