I Kråkorna berättar Peter Bergting och Anders Fager historien om Kim som anländer till den gamla stugan hen ärvt efter sin Farmor och Farfar. Stugan är belägen i en bortglömd del av de värmländska skogarna. På en plats som tiden verkat rusat från. Den tillhörande ladan och uthuset är förfallna sedan länge, på taken sitter otaliga tysta kråkor och över hela gården hänger det en mörk skugga av det förflutna. Det är även här Kim växt upp. Inuti är stugans väggar fyllda av post-it lappar som Kim inte läser, trots att hen kanske borde. Hen beslutar sig för att spendera natten där. Utanför i mörkret väntar det något okänt, någon eller något står där ute och stirrar in genom fönstret. För Kim känns närvaron både bekant och främmande.
Kråkorna är en grafisk roman om att möta och försonas med sitt förflutna. Hur det kan göras genom att återse platser en inte besökt på åratal, platser som sitter inne på minnen och känslor. Det kan handla om minnen som legat gömda djup nere i ens medvetande, minnen en kanske aldrig annars hade rivit upp igen. Det är sällan lätt och monstren en möter på vägen kan verka skrämmande. Bergtings teckningar och Fagers text gifter sig väldigt fint och historien får på ett kusligt sätt utvecklas sakta men säkert. Det är en mänsklig och tänkvärd berättelse som gör sig oerhört bra nu när höstmörkret kryper på och tiden för stearinljus är här.
